...veckan med kortison.
Veckan med vincristin.

Vi har stålsatt oss.
Bara att tuta och köra.

När Elin blev sjuk fick vi en bild uppmålad för oss.

Gott nytt år!

2014 ligger framför oss som ett oskrivet blad!
Händelserna kan vi inte alltid påverka. Men vi väljer vad händelserna får göra med oss!

Kram!

2013.

December.

Jag tänkte inte skriva det här inlägget.

Men jag kom fram till att dagens sista timmar absolut gör det värt det.

Morgonen började med en lätt känsla av stress i magen.

Elin vaknade tidigt.

För tidigt en dag som den här.

Fastetid från 05.

Ingen välling gick in under natten.

Vaknar 06.30

Tidigast 11.00 sövning.

Tidigast.

Timmarna går.

Elin ber om mat i alla möjliga former.

Hon håller sig nästan kusligt lugn.

Lite uppgivet lugn.

Det blir ingen mat.

"Det har sovdoktorn bestämt!"

11.00

Barnet som hade tid kl 10.00 är fortfarande kvar på avdelningen.

Hungrig.

Under 4 år gammal.

Irriterad.

Förbannad.

Maktlös.

Känslorna i kroppen svämmar över.

Instinkten att ge sitt barn mat när det ber om det.

Den trycks undan.

Men den spränger i bröstet.

Vi tjatar sönder personalens öron.

"Är det inte dags snart?"

Ilskan sjuder i magen.

Vem tar ansvar för det som väntar vår Elin när hennes mage varit utan mat i 14 timmar?

Vem?

Vi vet vad som väntar.

Förstoppning.

Sprickor på ställen som kan vara förödande, livshotande, för ett barn med nedsatt immunförsvar.

Men vem bryr sig?

14.45 sövdes hon.

Sista målet mat gick in 19.00 kvällen före.

Misshandel?

Att ropa ut sin klagosång vad gäller anestesiavdelningens sätt att sköta sin planering är totalt verkningslöst.

Det är som att tala till en människa genom ett pansarglas, på ett språk ingen av er egentligen förstår.

Vem hör mig skrika när den faktiska mottagaren valt att bära öronproppar?

I morgon hoppas jag på att få veta namnet på den som ska få höra min klagan.

Det måste till en bättring.

För Elins skull.

För alla andra barns skull.

Tacksamhet och glädje...

Dagen vände.

Sång i ljusgården.

Barncancerfonden dukade upp julbord på avdelningen.

Tomten kom med paket till alla barnen.

Eldsjälar, ärrade av livet på 64'an.

Stärkta efter sin tillhörighet på 64'an.

Man orkar trots allt.

Tack vare dom som gått vägen fram före oss.

I morgon ska jag få veta namnet på den som ska få höra min klagan.

För Elins skull.

För dom som kommer på vägen, efter oss.

Lekterapin.
Älskade Lekterapin!
Elins oas, andningshål.
Människorna som jobbar där.
Herregud!
Jag tror dom är förgyllda från själen ända ut i hårtopparna.
Ja, så måste det vara...

Här tankas det kraft.
Här finns ett genuint intresse för barnet bakom diagnosen.
Här finns kunskap om diagnosen.
Här finns intresse och kunskap om det friska i barnet.
Värme.
Omtanke.
Öppna armar, öppna sinnen.

Herregud!
Dom ÄR förgyllda från själen och ända ut i hårtopparna.
Ovärderliga.

Där kom den.
Lappen.
Kallelsen.
Hur många har vi hittills fått?
Ingen aning.
Många.

Ändå.
Ändå var den här kallelsen smärtsam.
Jag visste den skulle komma.
Visste hur det skulle bli.
Ändå frös mitt hjärta till is.
Svarta bokstäver på ett papper.
Svarta siffror.

Vår magiska dag.
Elins dag.
Det var ju inte så här det skulle bli.
3 år senare.

Jag visste.
Var förberedd.
Ändå omslöts mitt inre av en iskall hand.
En inre röst väcktes och skriker, vrålar, av förbittring.
VARFÖR?!

Det var ju inte så här min lilla fis-prinsessa skulle fira sin tredje födelsedag.
Inte alls.

Elin sover just nu.
Ilskan, sorgen och bitterheten får leva ut.
Vädras.
Tårar släpps fria.
När Elin vaknar är jag redo igen.
Då har vi ett kalas att förbereda.

Vi har inget val.
Det är trots allt bara ett datum.
Ett magiskt datum.