I helgen blev lillebror förkyld.
Idag hälsade Elin på sin förskola.
Hon kände livet.
En liten stund.
När vi kom hem trycktes pausknappen in och vi välkomnade feber och rinnande näsa.
Ja, hon ska igenom förkylningar och smittor.
Ja, det var väntat med tanke på lillebrors förkylning.

Men ändå...

-"Mamma, jag städar Willles rum. Han tittar på så nu lär han sig. Det är bra att kunna städa sitt rum. Jag hade ingen storasyster så därför vet jag inte hur jag ska städa mitt rum."

//Aha! Ok!

Blå planeten med mormor & morfar. Det kan knappast bli mer härligt än så här!

Vad händer nu?

Vi vet inte.

Det är Elins kropp som bestämmer.

Hennes immunförsvar är fortfarande nedsatt.

Man räknar med att det tar 3-6 månader för det att repa sig.

Eller kortare tid.

Eller längre.

Hon har en enorm trötthet vi ska försöka jobba bort.

Hon orkar inte lika mycket som andra.

En timme på en lekplats blir till en eftermiddags vila.

Hon är fri från cytostatika.

Men har kvar mediciner i ca 3 månader till.

Behandlingen är över.

Vår oro är inte det.

Nu ska vi samla ihop bitarna av det som finns kvar av det vi hade förut.

En del relationer har inte överlevt resan.

Några nya har vi vunnit.

Vi har aldrig krävt att någon skulle anpassa sig efter vår situation.

Det har alltid stått människor fritt att avstå.

Vår mening har aldrig varit att andra ska avstå saker för att vi levt efter andra "regler".

Men har man gjort vår situaion till ett hinder, skapat en enda suck kring det hela.

Då har vi tackat för oss.

Vi har alltid valt Elins säkerhet först.

Vi har chansat, men aldrig med Elins liv som insats.

Ett nej från Elins avdelning har alltid vägt tyngst.

Inte någon annans erfarenhet eller hörsägen.

Här står vi nu.

Tittar i backspegeln på relations-ruinerna.

Men också på de nya banden som vävts i regnbågens alla färger.

Vi tittar inåt.

Utåt.

Bakåt.

Framåt.

Mest framåt.

Men även utåt. 

Hur har omgivningen uppfattat oss?

Det har aldrig funnits tid för den eftertanken.

Förrän nu.

Jag tittar inåt.

Vem var Cecilia?

Vem är Cecilia idag?

Vilka själsliga sår blöder fortfarande?

Vilka sår har bildat en alldeles för hård skorpa?

Själsliga ärr stramar också.

Så mycket vet jag.

Vi tittar bakåt.

Hickar till.

Det är som att se en film.

Har vi varit med om allt det här?

Varje bild, varje minne, måste erkännas.

Ingen upplevelse eller känsla får ignoreras.

Men bearbetas.

Aldrig glömmas.

Men lindas i bomull.

Att kunna titta bakåt och samtidigt kontrollera känslorna som väller fram.

Det är målet.

Vi tittar framåt.

Vågar inte riktigt tro eller planera än.

Men vi vågar drömma igen.

Så, vad händer nu?

Vi vet inte.

Vi tränger undan oron och drömmer vidare.

Drömmar bygger vägen som ska bli vårt liv igen.

Igår var vi på kalas och firade fina Elly.
Ännu en superstark tjej.
Det Elin och Elly delar kommer vi vuxna aldrig förstå.
Känslan av att vara barn i cancerns värld.

Men där står dom.
Som vilka busungar som helst.
Som vilka blyga 4-åringar som helst.
Inget vittnar om den hårda kamp dom varit genom och som Elly fortfarande befinner sig i.
Allt vi ser.
Allt vi hör.
Är två tokiga ungar med spring i benen.
Är två livfulla ungar med livets gnista glimmande i ögonen.
Är två fantastiska trollungar som förstår varandra på djupet.

Grattis Elly! Du fantastiska lilla prinsessa! Ta för dig av dagarna och stunderna! Dom är dina! <3

För några dagar sen hittade vi en liten, liten millimeter-tjock larv på ett fikonblad i trädgården. Illgrön och hur söt som helst.
Den hade fest. Fikonblad är tydligen kalasmat för två stora blad försvann på lika många dagar.
Jag och Elin tittade varje dag om den var kvar.
Jodå! Där satt den. Lite tjockare för varje dag.
Dagens tillsyn av vår nya vän bjöd på den här synen.

Mätt och belåten förbereder den sig nu för nästa stadie i sitt liv. Med ett "nät" omkring sig sitter den tryggt under fikonbladet.
Jag ville såklart ta foto på den. En larvfie! För att lyckas (vilket jag inte gjorde trots allt) så vred jag på krukan hit och dit.
Till sist tröttnar Elin och säger:
-"Men mamma låt den vara nu. Den har stängt nätdörren och vill ha lite privatliv!"

//Såklart! Men får jag fråga, när lärde du dig ordet privatliv?

Elin är i mål!

Igår tog hon sin sista cytostatikatablett.

Idag kom veckans provsvar och med dom brukar veckans ordination också skickas.

Att läsa orden:

"Ingen mer medicin".

Den känslan.

Den. Känslan.

Den klår det mesta.

Den klår allt faktiskt.

På fredag blir det en heldag på sjukhuset för en massa undersökningar.

EKG, UKG, njurfrunktionstester med kontrast mm.

Sluttester!

Jag minns när testerna gjordes första gången.

När referensvärdena skapades.

I min hjärna är det lika glasklart som gårdagen.

Men nu är det slut.

Elins kamp är över.

Den här ronden vann hon.

Om livet kommer med fler matcher får framtiden visa.

Men den här vann hon!

Vår krigarprinsessa!

Den starkaste jag vet.

Idag faller glädjens och lättnadens tårar.

För tiden som varit.

För tiden som kommer.

För tiden som är.