Jessica

14 januari 2014 13:44

Hej Cecilia,

Hamnade på din blogg och undrar hur ni upptäckte leukemin? Vilka var symtomen? Jag hejjar på er och önskar er all lycka i kampen.// Jess

Cecilia

15 januari 2014 00:47

Hej!
Välkommen hit. :)
Elins första symptom började en natt ca 1,5 vecka innan diagnosen kom så för oss gick det fort. Hon vaknade olustig i kroppen, ville vara nära och nån dag senare kom lite feber. Febern kom och gick med en halv dag - 1 och en halv dags intervaller. Märklig feber var det. Inte särskilt hög förrän fredagskvällen som vi sökte akut. Hon var under den veckan väldigt trött, matt och allmännpåverkad men kunde glimma till med lite bus. Mycket ont i magen hade hon också vilket berodde på förstorad lever och mjälte.
Ett enkelt blodprov visade på kraftigt förhöjda vita blodkroppar och utredningen drog igång. Efter några timmar visste vi och några dagar senare fick vi det slutliga resultatet ALL, akut lymfatisk leukemi.
Vi hade tur som mötte en kompetent läkare på barnakuten i Lund. Det finns skrämmande historier om föräldrar som sökt och sökt för sina barns diffusa symptom och kommit in senare än oss.

Hoppas du fick svar på din fråga.
Fråga mer om du undrar, jag svarar på allt jag kan svara på. :)
Kram!

Jessica

15 januari 2014 11:01

Tack för ditt svar. Vi har en son på 2 år som har feber stup i kvarten. Kommer från ingensatns och kan försvinna efter ett par timmar/ en dag. Vi håller på och uttreda honom på vårdcentralen och vi kommer ingen vart. Däremot har dom tagit ett blodprov på honom en gång som visade normalt på vita blodkroppar. Jag oroar mig ändå. Dom öser i honom olika antibiotika och inget hjälper. Är så frustrerad och rädd just nu.
Men är tacksam för ditt svar och hejar på Elin allt vad jag kan! En modig liten tös ni har:-) Kram

Cecilia

21 januari 2014 21:45

Hej du!
En förälders oro är alltid berättigad om man frågar mig. Men om din sons totalvita är normala så har han iaf inte ALL.
Be dom testa igen om det gör dig lugn, det är det minsta dom kan göra.
Hoppas ni snart får ett svar på era frågor och att svaret är av övergående sort.

Kram!

Philippa

16 januari 2014 17:11

Vi föräldrar brukade turas om att gå långpromenader eller fika på stan under de perioderna, för att orka med! Och plötsligt en dag är det över - inga fler kortisonkurer, inget mer vincristin. Håll ut!

Cecilia

16 januari 2014 17:23

Tack! Vi gör vad vi kan för att stå ut. Elin får ångest och ännu mer separationsångest medan hon går på kortisonet så vi har lite svårt att lämna hemmet. Men det är övergående och tidsbegränsat så det får vara som det är. :)
Ilskan hade jag dock gärna klarat mig utan. :)