Jag gör vad jag kan för att hålla ihop.
Mig själv.
Min familj.
Mina barn.
Mitt liv.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop.
Trots ständig oro.
Trots ständigt sjuka barn.
Jag gör vad jag kan.
När jag är på jobb andas jag.
Jag lever.
Känner mig som alla andra.
Jag har huvudvärk varje dag.
Men jag ger mig inte.
Man måste leva.
Jag gör vad jag kan.
Men när man skulle vilja skrika en myndighet i ansiktet,
och man inser det omöjliga i det.
Då växer frustrationen.
En myndighet som i 2 lika fall bedömt helt olika.
Totalt orättvist.
Bedömt till vår nackdel.
Bedömt så det slår på vårt barn.
Vår flicka.
Som bekämpade cancern.
Som nu försäkringskassan vägrar hjälpa på hennes väg tillbaka.
Jag vet att det finns minst en likvärdig historia med ett helt annat bemötande och en helt annan bedömning.
Det gör ont.
Varför är inte vår Elin värd vad det andra barnet får?
Just nu ska försäkringskassan vara glad att den är en myndighet och att jag inte kan nå ”den” ansikte mot ansikte.
För den vrede jag känner just nu har jag egentligen inte råd med.
Ur ett energimässigt synsätt.
Men hade jag kunnat möta försäkringskassan just nu så hade jag varit starkast i världen.
Men istället äter frustrationen mig.
Jag jobbar.
Min man jobbar.
Vi har bidragit till samhället under större delen av Elins behandlingstid.
Vi har inte gått 2 hemma och trampat.
Vi lät Elins pappa jobba.
Heltid.
Bidra.
Trots hans oro.
Trots min oro.
Trots minimalt med sömn.
Vi bidrog med det vi kunde till välfärden.
Till samhället.
Nu vänder försäkringskassan ryggen åt min dotter.
Men jag vet att NI, försäkringskassan, bedömt annorlunda i ett helt jämställt fall!
Förstår ni hur ni jobbar?
Förstår ni vad det är ni pysslar med på arbetstid?
Men människor som INTE VILL gå tillbaka till sina jobb eller har varit 2 hemma trots det inte funnits fog för det.
Bara varit det för man ”har rätt till det”.
Det bara slinker förbi era paragrafer och skygglappar.
Vi gör vad jag kan för att Elin ska orka.
Men försäkringskassan gör vad dom kan för att sänka henne.
Istället för att lägga den energi jag har kvar, när jag bidragit till samhället, på mina barn,
ska jag nu lägga den lilla energin på att slåss mot en myndighet.
Det är vår svenska välfärd det.
Den som bidrar minst får mest i slutänden.