Det händer inte så mycket runt oss just nu.

Elin mår bra, lillebror mår bra.

Dagarna ägnar vi åt att försöka skapa en vardag igen.

Det är inte lätt.

Jag minns knappt vem jag var före allt det här.

Jag är fortfarande densamma.

Ändå totalt förändrad.

Vi plockar fram ett minne i taget från vår ryggsäck.

Granskar, begrundar, funderar.

Arkiverar.

Så mycket har passerat oss på 2 år.

2 år.

Jag minns när läkaren sa "behandlingen är på 2,5 år."

Min hjärna förstod ingenting.

Skulle min 2-åring hinna bli 4,5 år innan allt var klart?

Det gick inte att ta in.

Nu är vi här.

Vi ser slutet.

Slutet på något vi aldrig mer vill beträda.

Just nu lär jag mig att andas igen.

Djupa andetag.

Andetag jag känner.

Dagarna fyller vi med det vi känner för.

Film. Pyssel. Lekplatsbesök.

Det kan fortfarande komma bakslag.

Men idag är vi pigga.

Nästa vecka är det behandling under narkos igen.

Men det tar vi då.

Grönt är skönt!

Att ha cancer som 2, 3 och 4-åring har gjort Elin till en väldigt egocentrerade liten prinsessa.
Vi gör vad vi kan för att förbereda henne för livet efter den här parantesen.
Det är inte lätt.

Elin fick vara med och packa en påse med fredagsmys till en familj med barn som inte får lika mycket, lika ofta som hon själv.
Det tog emot en aning. Det var ju faktiskt saker där som var hennes favoriter.
Men hon la snällt ner allt i stora påsen när vi pratat om varför vi ger bort godis och annat mys.

"Jag får ändå nytt på lördag."

Jodå.
Jag skrev inte att vi var i mål.
Vi är på väg.

Det är vi nöjda med. :)

Det kom ett stort och tjockt kuvert till Elin. Det var fyllt med underbara teckningar!
Tack Indra, Aurora och Idun!
Vilket jobb ni lagt ner för Elins skull!
<3

Solen skiner.
Lillebror sover som en stock i sin säng.
Elin vill ut och blåsa såpbubblor.
Vad gör man då?

Man bubblar färg såklart!

Efter en stunds bubblande gick Elin bananas. Allt skulle blandas och experimenteras med.
Lite sånt.
Lite där.
En skvätt grönt.
En slurk blå.
Blåsa, blåsa!
"Kolla det blir broccoli!"

Resultatet blev fantastiskt!

Du kom den där dagen i augusti.

Mitt i hettan, när sommaren kokade.

Du kom när ingen alls trodde att du skulle komma.
Ingen mer än mamma och pappa.

Vi visste att det var dags.

Med besked kom du.

Precis som vi sagt bara några timmar tidigare.

En tålmodig kille. 

Du fann dig i alla extra stick och kontroller som behövde göras dina första dagar utanför magen.

Efter en knapp vecka fick vi åka hem.

Men bakslaget kom.

Ännu en gång fick vi som föräldrar stå sidan om och se på när sjukvården gjorde sitt med vårt älskade barn.

Vår bebis.

Du var 2 veckor gammal när du blev inlagd igen.

Vi vågade knappt andas.

Inlagda på en avdelning som inte din syster fick besöka, för hennes skull.

Där låg vi.

Du och jag.

Jag kände mig minst på jorden.

Undersökningar, blodprov, nya ställen att sticka dig på.

Dina små händer, dina små fötter.

Som nåldynor.

Men du kom igen.

Du och antibiotikan ordnade det.

Vår starka kille.

När du äntligen fick komma hem igen möttes du av en öppen famn.

Du var efterlängtad och Elin frågade varje dag om du skulle försvinna igen.

Hon vaktade dig och lät all sin kärlek till dig bara skölja fram.

Du fick Elin att blomma.

Du väckte något i hennes ögon som vi inte sett på länge.

När du nu tittar på din storasyster med dina stora blå ögon och era blickar möts, då är ni kärleken.

Du ler stort varje gång du ser henne eller bara hör hennes röst.

Det var ditt namn din syster ropade när hon senast fick besöka sjukhuset och du inte var med.

Din ankomst, din närvaro sprider lugn över oss alla.

Leder oss med varsam hand tillbaka till nuet.

Du vet inget om cancer.

Du bara ler.

Du vet inget om cancer.

Du bara kryper vidare.

Du vet inget om cancer.

Du bara älskar.

Precis som det ska vara.

Du är full av nyfikenhet och din positiva energi renar syret vi alla andas.

Du ger oss kraft att orka lite till.

Du ger din syster kraft att orka lite till.

Du ger hennes dagar mening.

En bundsförvant.

Hon viskar hemligheter i ditt öra som bara är för er.

Hon stryker dig över huvudet och berättar för dig att du är den sötaste lillebrodern i världen och att hon älskar dig.

Varje dag.

Din blick, ditt leende talar sitt ordfria språk.

Du älskar och beundrar tillbaka.

Älskade lillebror, älskade storasyster.

Våra barn.

Ni är kraften som driver oss framåt.

På så olika sätt men ändå tillsammans.

Tillsammans är vi starka.

Tillsammans är vi 4.

Tillsammans är vi kärleken.

Idag jagade vi bubblor för glatta livet!
Kan man tröttna på såpbubblor?
Tror knappast det.