Elofina, vem är du?
Det enda jag vet är att du tagit dig tid att fundera ut och handla gåvor till var och en av oss i familjen. Jag vet att du läser bloggen. Sen vet jag inte så mycket mer.
Jag tror inte jag känner någon som känner någon som känner dig. Inte ens att jag känner någon som känner dig.
Men du lyckades, precis som alla andra vänliga själar som tänker på oss, ge mig tårar i ögonen av tacksamhet.

Tack Elofina! (ja, jag kallar dig det för det är det enda namnet jag har att gå på, avsändaren på paketet.)

Tack alla som fortfarande orkar tänka på oss och hänger med oss på vår resa, ni lyfter och stärker oss mer än ni kan ana!
Kärlek!

Varför inte?

Varför då?

Varför gör hon så?

Varför blir det så?

Varför det?

Varför?

Varför?

Varför?

Jag tittar och lyssnar länge på Elin.

Något känns bekant.

Hon frågar om allt.

Vad gör hon?

Varför då?

Varför blir det så?

Plötsligt slår det mig.

Hårt.

Det är för tusan så som vi vuxna låtit i 2 år.

Stackars sjukvård.

Stackars personal.

Alla dessa fantastiska "Vaffo då då?" som vi använt i tid och otid.

Frågorna är oändliga i sitt antal.

Svaren är begränsade.

Vaffo då då?

Ja, säg det...

Men när Elins femhundraelfte "varför" då dyker upp innan klockan är 09.00 så beundrar jag, trots allt, vårdpersonalens tålamod.

Elins värden har varit ok i 2,5 vecka nu.

Vaffo då då?

Det vet man inte.

Men just det svaret kan kvitta.

Det har ju vänt.

Elins port har slutat fungera.

Why?

Sånt händer.

Inget allvarligt.

Fibrinstrumpa "bara".

En del svar är ok, det är iaf svar.

Värre med dom frågor som inga svar har.

Vaffo då då?

Varför e're på dette viset?

Det får vi nog aldrig veta.

Men så länge det kan bli värre är det bra.

Det är tur vi har världens snällaste brevbärare som kan bära ut alla brev och presenter som kommer till Elin (och Wilton).

Tack fina ni, tack!

(Och tack brevbärare Björn!)

Barnens Alla hjärtans dag-present till sin fina pappa.

Nyckelringen är beställd hos www.annabyhand.se
Helt underbara budskap och fint hantverk.

Elin: "Mamma kan du sjunga Frost-sången?"
Jag:" Eh..." (långt harkel innan jag sjunger dom enda 2 raderna från sången som jag kan.)

Elin tittar på mig och säger bestämt:

"Nä mamma, inte så! Den ska vara vacker!"

//Jodå, en plats i Mellon bär mitt namn!

"Hur ska jag kunna säga Tack när dom inte kan höra mig?"

En nyduschad Elin har något att säga...

Tack... Tack... och tack!
Ni är underbara! <3

Jag hoppas med hela mitt hjärta att jag inte missat att tacka någon någongång! Har jag missat dig/er så låt mig veta!

Veckan startar vi med lite biverkningar.
Ja, lite. Andra gånger kan det vara mycket.
Det här brukar gå över på några timmar.
Så nu är det bara att vänta ut lilla kroppen.