Jag tänkte inte skriva det här inlägget.

Men jag kom fram till att dagens sista timmar absolut gör det värt det.

Morgonen började med en lätt känsla av stress i magen.

Elin vaknade tidigt.

För tidigt en dag som den här.

Fastetid från 05.

Ingen välling gick in under natten.

Vaknar 06.30

Tidigast 11.00 sövning.

Tidigast.

Timmarna går.

Elin ber om mat i alla möjliga former.

Hon håller sig nästan kusligt lugn.

Lite uppgivet lugn.

Det blir ingen mat.

"Det har sovdoktorn bestämt!"

11.00

Barnet som hade tid kl 10.00 är fortfarande kvar på avdelningen.

Hungrig.

Under 4 år gammal.

Irriterad.

Förbannad.

Maktlös.

Känslorna i kroppen svämmar över.

Instinkten att ge sitt barn mat när det ber om det.

Den trycks undan.

Men den spränger i bröstet.

Vi tjatar sönder personalens öron.

"Är det inte dags snart?"

Ilskan sjuder i magen.

Vem tar ansvar för det som väntar vår Elin när hennes mage varit utan mat i 14 timmar?

Vem?

Vi vet vad som väntar.

Förstoppning.

Sprickor på ställen som kan vara förödande, livshotande, för ett barn med nedsatt immunförsvar.

Men vem bryr sig?

14.45 sövdes hon.

Sista målet mat gick in 19.00 kvällen före.

Misshandel?

Att ropa ut sin klagosång vad gäller anestesiavdelningens sätt att sköta sin planering är totalt verkningslöst.

Det är som att tala till en människa genom ett pansarglas, på ett språk ingen av er egentligen förstår.

Vem hör mig skrika när den faktiska mottagaren valt att bära öronproppar?

I morgon hoppas jag på att få veta namnet på den som ska få höra min klagan.

Det måste till en bättring.

För Elins skull.

För alla andra barns skull.

Tacksamhet och glädje...

Dagen vände.

Sång i ljusgården.

Barncancerfonden dukade upp julbord på avdelningen.

Tomten kom med paket till alla barnen.

Eldsjälar, ärrade av livet på 64'an.

Stärkta efter sin tillhörighet på 64'an.

Man orkar trots allt.

Tack vare dom som gått vägen fram före oss.

I morgon ska jag få veta namnet på den som ska få höra min klagan.

För Elins skull.

För dom som kommer på vägen, efter oss.

 

Alma

19 december 2013 00:12

Fy katten va dåligt av de. Man kan kanske acceptera 1-2 timmars försening i sin höjd men så länge som stackarn fick vänta nej. Fy säger jag. Hoppas du läxar upp de ordentligt så de får veta de lever. Ush Krama Elin. Styrkekramar till dig o Jason

 

Cecilia Fröding

19 december 2013 10:18

Återigen, jag känner med er och jag känner så väl igen mig i vad du skriver. Jag sjunger med i klagosången. Vi har upplevt samma. Och många andra misstag. Jag känner igen mig i när du skriver att du känner dig omtalad i personalrummet. Lägg gärna till mig på Facebook om du vill. Styrkekramar

Cecilia

19 december 2013 12:57

Hej! Hittade bara en Cecilia Fröding på fb men det var nog fel. När vi kommer hem från sjukhuset ska jag kolla mina inställningar på fb, tror jag bockat i att jag inte ska vara sökbar.
Kram!

 

Cecilia Fröding

19 december 2013 13:35

Hade också den inställningen, tog just bort den så nu borde du hitta mig. Kommer från Västerås. :-)

Cecilia

19 december 2013 20:33

Hittar fortfarande inte dig. :0(

 

Cecilia

19 december 2013 22:20

Prova söka på min mail: ciccifroding@hotmail.com
Men jag borde kunna hittas nu. Tog bort nån annan inställning också, så det borde funka nu.
Hoppas ni har det bra på sjukhuset, eller om ni kommit hem. Vi kom hem igår efter att ha gjort högdos cytarabin. Nu hoppas vi på en frisk o lugn jul.
Önskar er detsamma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...