Banden mellan cancerföräldrarna knyts över hela sverige, över hela världen.

Cecilia, mamma till Selma (Infant leukemi), har jag aldrig träffat. 

Ändå.

Ändå väver våra öden oss samman.

Våra historier skrivs sida vid sida.

I en annan del av Sverige.

Vi berättar våra historier för varandra.

Lyssnar. Jämför. Stärker, breddar vår kunskap.

Idag gick hennes status på facebook rakt in i mitt hjärta. (Jag har hennes tillåtelse att dela statusen med namn på både henne och Selma.)

"Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig för att jag har ett cancersjukt barn, men jag vill att ni ska försöka förstå att jag inte har samma ork som ni. Jag vill att ni ska förstå att det kommer ta tid för mig att komma tillbaka till en normal vardag igen. Under september är det tänkt att jag ska börja jobba igen. Det är oerhört läskigt och jag har ingen aning om hur det kommer att fungera. Att gå igenom en sån här sak, att tvingas se sitt barn lida på det oerhördasätt som jag gjort, det är omänskligt. Ni vet själva hur jobbigt ni tycker att det är att ge era barn penicillin under en period. Ni får hålla fast, spruta in och se barnet få panik. Det är ingenting i jämförelse. Nu när Selma avslutar sin behandling innebär ju inte det att vi slutar leva i rädsla och ovisshet. Vi vet att de första 6 månaderna utan cellgifter är en period då väldigt många barn med hennes diagnos får återfall. Det tar på psyket att gå varje dag och veta. Men jag vill inte att ni ska tycka synd om mig. Jag vill bara att ni ska förstå varför jag är som jag är och kanske inte alltid verkar närvarande när ni pratar. Det är även oerhört jobbigt att gå tillbaka på en tjänst som numer innebär en helt ny arbetsplats med nya kollegor och nya chefer. Såna som inte har en minsta inblick i det jag och vi som familj gått igenom. De vet inte varför min ork inte är vad den borde. Det är läskigt. Sen Selma blev sjuk har jag haft väldigt svårt med nya människor, svårt att släppa in, och jag är svår att lära känna.
Därför är jag livrädd.
Jag kommer att försöka mitt allra bästa, men jag har ingen aning om det kommer att fungera att börja fullt ut som jag tänkt.
Selma kommer förmodligen att vara sjuk mycket under sitt första år på förskola och i vår situation är ju jag den enda som kan vabba. Om "vanliga" barn är sjuka mycket, kommer förmodligen Selma att vara ännu mer sjuk. Kommer den förståelsen att finnas? Fortfarande finns många bitar som ska falla på plats inför hösten, och jag hoppas att jag kan gå in i den nya vardagen stark, men just nu är jag bara osäker.

Ledsen för detta långa inlägg, det var bara lite som behövde komma ur mig. Att leva varje dag med rädsla för sitt barns liv, är helt enkelt väldigt svårt."

//Cecilia Fröding, mamma till Selma

Våra liv och situationer skiljer sig alltid åt.

Oss föräldrar emellan.

Men våra känslor är ibland skrämmande lika.

Våra tankar är ibland som sprungna ur en tvillingsjäl.

Jag har haft tur.

Mina kollegor har hejat på Elin och oss sen dag 1.

Följt oss.

Låtit mig veta att några faktiskt väntar på mig.

Där.

I livet utanför.

Cecilia (Fröding), jag hoppas också att du kommer gå in i den nya vardagen stark.

Men vet du vad. Skulle du inte vara så stark som du önskar.

Så är det ok.

Jag förstår.

Och jag hoppas med hela mitt hjärta, att världen där utanför faktiskt också gör det.

Förstår.

Att gifta sig utan större uppståndelse.