Där kom den.
Lappen.
Kallelsen.
Hur många har vi hittills fått?
Ingen aning.
Många.

Ändå.
Ändå var den här kallelsen smärtsam.
Jag visste den skulle komma.
Visste hur det skulle bli.
Ändå frös mitt hjärta till is.
Svarta bokstäver på ett papper.
Svarta siffror.

Vår magiska dag.
Elins dag.
Det var ju inte så här det skulle bli.
3 år senare.

Jag visste.
Var förberedd.
Ändå omslöts mitt inre av en iskall hand.
En inre röst väcktes och skriker, vrålar, av förbittring.
VARFÖR?!

Det var ju inte så här min lilla fis-prinsessa skulle fira sin tredje födelsedag.
Inte alls.

Elin sover just nu.
Ilskan, sorgen och bitterheten får leva ut.
Vädras.
Tårar släpps fria.
När Elin vaknar är jag redo igen.
Då har vi ett kalas att förbereda.

Vi har inget val.
Det är trots allt bara ett datum.
Ett magiskt datum.

 

Malin

11 december 2013 13:55

All styrka till dig och din prinsessa och de ni har omkring er. Livet är inte rättvist! Men jag brukar tänka att de är de starka som drabbas av utmaningar på den här nivån. De starka som kan och vet hur man lever livet ändå. Som kan ta sig igenom sådan här tragedier för att sedan få ett bra liv i varje fall.
Kram på er

http://orkanensmitt.bloggplatsen.se

Cecilia

11 december 2013 18:09

Tack! :)

 

Cecilia

12 december 2013 23:12

Jag läser och läser och läser. Sida efter sida. Om er kamp. Det känns som att du återberättar mitt och vårt liv. Om att leva med leukemi. Selma, vår minsta tjej har infant leukemi, med både aml o all. Jag googlade på något och hamnade här. Jag läser och känner, med vartenda ord du skriver. Jag känner, jag lider.
Ville bara säga att jag varit här. Lämna ett avtryck. Skicka en varm kram från en lidande mamma, till en lidande mamma. Vi kämpar på varsitt håll, men vi kämpar för samma sak.
Jag önskar er all lycka. <3

Cecilia

13 december 2013 15:23

Hej!
Beklagar verkligen allas våra öden! Att få höra att andra, som lever som vi gör, känner igen sig är både en tröst och en sorg. Vi är inte ensamma, men varför våra barn?
Om du läser det här så får du gärna lägga till mig på Facebook, om du känner för det.
Stor kram!

 

Cecilia Fröding

16 december 2013 11:55

Lägger gärna till på fb, men hittar inte ditt namn? Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...