När Elin blev sjuk sjöng jag en sång för henne.

Nästan varje dag.

Speciellt en del av sången upprepades.

"Jag ser hur du leker med din båt av bark,

i vårt äventyr har du varit stark.

Det är inte lätt, min lilla vän, jag vet,

när man ska bevara en hemlighet.

Busunge, du är söt och rolig.

Väldigt modig, våran kämpe.

Envishet syns i dina ögon.

Varhelst när far han sticker upp med sin nos,

Elin (Rasmus) du är vår allra vitaste ros."

När jag kom hem från sjukhuset.

Hade lämnat mitt barn och min man.

Hela min familj.

På sjukhuset.

Jag lät allt svämma över till tonerna av denna sång.

Jag tömde mig helt.

Samlade ihop det som blev kvar.

Lyfte hakan högt.

Gick vidare.

När vi var inne på sista kollen, när allt avslutades.

(Kvar finns regelbundna återkontroller för resten av Elins liv.)

Då kom sången över mig igen.

När vi satte oss i bilen och musiken startar...

sätter just den sången igång...

Du klarade det.

Du klarade det.

Det går bra nu.

Elin kämpar på med sina få timmar på förskolan.

Men få timmar är fler än noll.

Få timmar med jämngamla är bättre än inga timmar alls.

Hon trivs.

Älskar sin nyvunna självständighet.

Vi.

Dom vuxna.

Vi försöker lära oss leva igen.

Söker efter minnen från tiden före.

Mycket är förlorat.

Hjärnan har bränt gammalt för att orka.

Något kanske kommer upp ur askan igen.

Något är förlorat för alltid.

Ingen som inte mött barncancern kan förstå.

Det går bra nu.

Ändå.

Man stirrar flera sekunder på varje nytt blåmärke.

Genomlever 2,5 års behandling på 5 sekunder vid varje ord Elin yttrar om "ont i benet".

Eller armen.

Eller huvudet.

Eller tån.

Men det går bra.

Dom flesta dagar har man fullt upp.

Man tänker inte för mycket på det som varit.

Men det finns där.

Sen kommer dom där dagarna.

När känslorna slår fram som vågor genom kroppen.

Som elektriska stötar.

Allt påminner plötsligt om det som varit.

Dom dagarna.

Är för jävliga.

Dom gör ont.

Men det går inte att förneka dom.

Kanske blir dom mildare med tiden.

Färre.

Lättare att kontrollera.

Men just nu.

Idag.

Får vågorna slå in.

Hjärtat agerar vågbrytare för att skydda själen.

För vågorna slår hårt.

Dom här dagarna.

Dagarna som inte kommer så ofta.

Men som inte kan ignoreras.

Men annars...

Går det bra nu.

Jag har ett datum!
Jag kan räkna ner!!

Det är ett tag kvar.
Men jag kan räkna ner.
Jag ska börja jobba igen.

Datumet är satt till våren.
Men ändå!!

Det firade jag med att se till så att båda barnens väskor är redo.
Namnade och redo.
Med ett litet kom ihåg-budskap.

Att få räkna ner.
Det är lycka!

Hon har gjort det igen. Jag är alltid lika nöjd, nyckelringar med namntaggar från "Anna by hand".
Perfekt.

Vi är redo.

Att gå med sitt minsta barn till förskolan.

För att hämta det äldsta.

Den känslan.

Att mötas av sitt barn som ler med hela ansiktet.

Hon har lekt med jämngamla.

Hon vet att dom möts igen.

Snart.

Den känslan.

Att höra av pedagogerna vad hon gjort.

Att inte veta exakt.

Att inte ha varit nära hela tiden.

Utrymme för självständighet har givits.

Den känslan.

Att klä på min äldsta dotter vid hemgång.

Att då finna skor som sett bättre dagar.

Att möta skor som burit min dotter genom vild lek.

Den känslan.

Exakt den känslan.

Att äntligen se sin dotters skor bli utslitna innan dom blivit urvuxna.

Den känslan.

Allt det friska den enkla sak står för.

Fundera på det.

Uppskatta det.

När vi stannar efter cykelturen till förskolan:

Elin: "Mamma, jag har glädjetårar!"

Mamma: "Har du? Vad härligt, vet du vad glädjetårar är?"

Elin: "Ja, det är när man skrattar tills tårarna inte står ut med ljudet och vill fly!"

Mamma: "Ok, men du har ju inte skrattat så mycket nu?"

Elin: "Jo, i hjärtat och inne i min mage för jag är så lycklig när jag ska till förskolan. Fast jag tror det var mest vinden som blåste fram tårarna."