Varför Elins dans?

Elin var nyss fyllda två år när hon insjuknade i leukemi.

Före det var hon en liten tjej full med energi och hon älskade att dansa.

Vi blev inlagda med Elin en lördag och fick den dagen den eventuella diagnosen. Men som läkarna uttryckte det "vi har inga egentliga tvivel på att det är leukemi, men mirakel kan ske!"

Det blev inget mirakel för oss.

Det var leukemi.

Söndagen, dagen efter inskrivningen på barnonkologen, skulle Elin börjat i dansgrupp. Hon längtade.

Hon undrade länge när vi skulle åka till dansen.

Förväntningarna om att den dagen skulle komma föll med håret.

Det blev ingen start.

Elin skulle dansat hos www.funkykidz.se i Lund. Allt var ordnat. Det bemötandet vi fick av funkykidz när vi meddelade att Elins plats nu skulle bli ledig för någon annan var helt fantastiskt. Utan tvekan återbetaldes terminsavgiften och dessutom kom det en uppskattad tröja med deras logga på med posten.

Stort gjort!

Sök upp Elins egna insamling hos Barncancerfonden, "Elins dans".

En slant till barncancerfonden "Istället för..."

Idag satte jag in pengar istället för att köpa dom där knasiga trisslotterna man envisas med att köpa men aldrig vinner något på. 

Insamlingen Elins dans går inte till Elin. Pengarna går utan omvägar till barncancerfonden, det är en privat insamling i deras "regi".

Men.

Det är Elins kamp, Elins hopp och Elins dans man bidrar till.

Alla drabbade barn ska komma tillbaka och dansa för oss.

Även vår Elin.

När biverkningarna river i en liten kropp piggar dessa två genier upp dagen.

”Använd ert nätverk annars kommer ni inte orka!”

I väntan på att op ska ringa.
Lång tid för en liten mage att fasta.

Sängen rullas in på op.
Vi har gjort det förut.

Här lämnar jag det dyrbaraste jag har. Jag vänjer mig aldrig.

Mars 2013.
Jag klippte av min dotters hår.
Där, just då, i en dusch på en avdelning jag helst sluppit känna till. Just då, var jag den svagaste på jorden.
Hela min existens var som ett öppet sår.
Det hår som inte lossnade när jag kammade, det klipptes kort.
En känsla som inga ord kan återge. En känsla som fortfarande svider och vrider om hela mitt inre när minnet gör sig påmint.

Idag. Oktober 2014.
Elins hår räckte äntligen till för att kunna göra 2, efterlängtade, pippilotter.
Det var en stolt tjej som tittade sig i spegeln.
Det var en ödmjuk, ärrad mamma som stod bredvid.
Ödmjuk inför vetskapen om livets sköra uppenbarelse.
Ärrad av livet.
Men stolt.
Stolt över den styrka min älskade dotter visat oss.
Stolt över hennes kämparglöd.

Stolt över pippilotterna.

Människan gör sig i första hand till ett offer.

Inte förrän det gäller livet plockar hon fram krigaren i sig.