Noahs mamma skriver:

"Tvillingar det var en dröm.

Tvillingar det blev det.

Från 1 till 3. Det var en tuff period. En speciell period.

En speciell graviditet med två.

Allt var fantastiskt. Slitsamt men fantastiskt.

De kom och det var fantastiskt.

Fortfarande slitsamt men fantastiskt.

Det gick så bra, vi var så stolta. Från 1 till 3. Jag kände att jag var speciell.

Att få tvillingar det är något speciell.

Lyckligt lottade var vi. Jag, han, storebror och tvillingarna.

Klart jag var speciell.

Och är man speciell och klarar det mesta då kan vad som helst hända. 2011 var ett underbart år och nästan hela 2012. Men i slutet av 2012 var det något som inte stämde.

Min Noah han mådde inte så bra. Min Noah blev trött. Min Noah tappade aptiten.

Vanligt sa många.

Min Noah blev mer trött. Noah blev blek.

Många samtal gjordes till 1177. Flera besök till vårdcentralen.

Bara öroninfektion, vanligt.

Men Noah var trött. Noah var blek. Noah orkade inte leka med tvillingsystern och storebror.

En tidigare livlig pojke med massa spring i benen. Nu orkade han knappt lyfta upp huvudet.

6/1 2013 åker vi in akut.

Noah behöver blod, hans hb är 48.

Men innan han får blod måste man ta blod. Man vill veta... Man lyckas inte ta blod. Noah måste sövas nästa dag för att få nål insatt.

Nu kom rädslan.

Rädslan för det dolda.

Det dolda som vi tänkte på.

Någon nätt blodsjukdom (anemi) det ville vi inte ha.

Rädslan från första sövningen som vi trodde skulle vara den sista.

Noah sövdes sin första sövning 7/1 2013. Man lyckades sätta nål i foten och ta blodprover. Man fick svar.

Där satt vi i vårt rum med Noah. Noah låg i en liten sjukhussäng.

Nu kom de in flera stycken.

Två läkare varav en blodläkare och två sjuksköterskor. Jag glömmer aldrig läkarnas blickar.

Jag tittade direkt mot Noah som låg och sov.

Noah var knappt två år.

Ändå kom beskedet.

Vi som trodde vi väl skyddat de. Jag blev rädd. Koncentrerad försökte jag lyssna och där kom beskedet. Noah var knappt två år.

Ändå kom beskedet blodcancer.

Cancern kunde vi inte skydda honom ifrån. Den smög in i värt liv. Den försökte ta över vårt liv.

Tårarna rann och hjärtat krossades.

Nu trodde vi att livet skulle stanna. Att vi aldrig mer kunde skratta.

För vi trodde att cancern var starkare. Att den skulle ta över vårt liv.

Jag var ju speciell. En tvillingmamma som innan bara hade en önskan.

En tvillingmamma som kämpat och lyckats.

Cancern skulle ta över trodde jag när vi fick beskedet.

Men cancern fick inte ta över det bestämde vi samma dag.

Men skulle vi klara det, kommer vi kunna vara starka? Min tro och hopp gjorde mig världens starkaste. Cancern skulle vi klå och medan vi gör det ska vi ta tillbaka vårt liv.

Idag mer än två år efter beskedet kämpar vi fortfarande. Det har inte alltid varit lätt men hoppet stärkte oss. Och vi fick tillbaka vårt liv.

Men fortfarande kämpar cancern mot oss och försöker.

Skrattet vi trodde förlorat för gott finns kvar.

Tårarna har vi med oss och använder än idag.

Det är tack vare tårarna som det går att svälja klumpen som ibland sätter sig i halsen.

För inga garantier finns.

Nu idag mer än två år efter beskedet skulle det vara bra.

Men nej, inga garantier det.

Det kan vända när som helst.

Så har det varit under hela denna period.

Nu när det bör vara bra är det inte det. För febern hälsade plötsligt på och inlagda blev vi. Nu när vi försökt leva på som vanligt, när man kunnat förtränga denna sjukdom så kommer febern och sänker immunförsvaret och då går det inte mer att förtränga. För nu måste man kämpa igen.

Men idag orkar jag inte. Ibland orkar vi inte.

Vi vill bara vara.

Men det får vi inte.

Får jag ens inte orka? Kan jag inte orka?

FUCK CANCER"