Det går bra nu.

Elin kämpar på med sina få timmar på förskolan.

Men få timmar är fler än noll.

Få timmar med jämngamla är bättre än inga timmar alls.

Hon trivs.

Älskar sin nyvunna självständighet.

Vi.

Dom vuxna.

Vi försöker lära oss leva igen.

Söker efter minnen från tiden före.

Mycket är förlorat.

Hjärnan har bränt gammalt för att orka.

Något kanske kommer upp ur askan igen.

Något är förlorat för alltid.

Ingen som inte mött barncancern kan förstå.

Det går bra nu.

Ändå.

Man stirrar flera sekunder på varje nytt blåmärke.

Genomlever 2,5 års behandling på 5 sekunder vid varje ord Elin yttrar om "ont i benet".

Eller armen.

Eller huvudet.

Eller tån.

Men det går bra.

Dom flesta dagar har man fullt upp.

Man tänker inte för mycket på det som varit.

Men det finns där.

Sen kommer dom där dagarna.

När känslorna slår fram som vågor genom kroppen.

Som elektriska stötar.

Allt påminner plötsligt om det som varit.

Dom dagarna.

Är för jävliga.

Dom gör ont.

Men det går inte att förneka dom.

Kanske blir dom mildare med tiden.

Färre.

Lättare att kontrollera.

Men just nu.

Idag.

Får vågorna slå in.

Hjärtat agerar vågbrytare för att skydda själen.

För vågorna slår hårt.

Dom här dagarna.

Dagarna som inte kommer så ofta.

Men som inte kan ignoreras.

Men annars...

Går det bra nu.

Jag har ett datum!
Jag kan räkna ner!!

Det är ett tag kvar.
Men jag kan räkna ner.
Jag ska börja jobba igen.

Datumet är satt till våren.
Men ändå!!

Det firade jag med att se till så att båda barnens väskor är redo.
Namnade och redo.
Med ett litet kom ihåg-budskap.

Att få räkna ner.
Det är lycka!

Hon har gjort det igen. Jag är alltid lika nöjd, nyckelringar med namntaggar från "Anna by hand".
Perfekt.

Vi är redo.

Att gå med sitt minsta barn till förskolan.

För att hämta det äldsta.

Den känslan.

Att mötas av sitt barn som ler med hela ansiktet.

Hon har lekt med jämngamla.

Hon vet att dom möts igen.

Snart.

Den känslan.

Att höra av pedagogerna vad hon gjort.

Att inte veta exakt.

Att inte ha varit nära hela tiden.

Utrymme för självständighet har givits.

Den känslan.

Att klä på min äldsta dotter vid hemgång.

Att då finna skor som sett bättre dagar.

Att möta skor som burit min dotter genom vild lek.

Den känslan.

Exakt den känslan.

Att äntligen se sin dotters skor bli utslitna innan dom blivit urvuxna.

Den känslan.

Allt det friska den enkla sak står för.

Fundera på det.

Uppskatta det.

När vi stannar efter cykelturen till förskolan:

Elin: "Mamma, jag har glädjetårar!"

Mamma: "Har du? Vad härligt, vet du vad glädjetårar är?"

Elin: "Ja, det är när man skrattar tills tårarna inte står ut med ljudet och vill fly!"

Mamma: "Ok, men du har ju inte skrattat så mycket nu?"

Elin: "Jo, i hjärtat och inne i min mage för jag är så lycklig när jag ska till förskolan. Fast jag tror det var mest vinden som blåste fram tårarna."

I helgen blev lillebror förkyld.
Idag hälsade Elin på sin förskola.
Hon kände livet.
En liten stund.
När vi kom hem trycktes pausknappen in och vi välkomnade feber och rinnande näsa.
Ja, hon ska igenom förkylningar och smittor.
Ja, det var väntat med tanke på lillebrors förkylning.

Men ändå...

-"Mamma, jag städar Willles rum. Han tittar på så nu lär han sig. Det är bra att kunna städa sitt rum. Jag hade ingen storasyster så därför vet jag inte hur jag ska städa mitt rum."

//Aha! Ok!

Blå planeten med mormor & morfar. Det kan knappast bli mer härligt än så här!

Vad händer nu?

Vi vet inte.

Det är Elins kropp som bestämmer.

Hennes immunförsvar är fortfarande nedsatt.

Man räknar med att det tar 3-6 månader för det att repa sig.

Eller kortare tid.

Eller längre.

Hon har en enorm trötthet vi ska försöka jobba bort.

Hon orkar inte lika mycket som andra.

En timme på en lekplats blir till en eftermiddags vila.

Hon är fri från cytostatika.

Men har kvar mediciner i ca 3 månader till.

Behandlingen är över.

Vår oro är inte det.

Nu ska vi samla ihop bitarna av det som finns kvar av det vi hade förut.

En del relationer har inte överlevt resan.

Några nya har vi vunnit.

Vi har aldrig krävt att någon skulle anpassa sig efter vår situation.

Det har alltid stått människor fritt att avstå.

Vår mening har aldrig varit att andra ska avstå saker för att vi levt efter andra "regler".

Men har man gjort vår situaion till ett hinder, skapat en enda suck kring det hela.

Då har vi tackat för oss.

Vi har alltid valt Elins säkerhet först.

Vi har chansat, men aldrig med Elins liv som insats.

Ett nej från Elins avdelning har alltid vägt tyngst.

Inte någon annans erfarenhet eller hörsägen.

Här står vi nu.

Tittar i backspegeln på relations-ruinerna.

Men också på de nya banden som vävts i regnbågens alla färger.

Vi tittar inåt.

Utåt.

Bakåt.

Framåt.

Mest framåt.

Men även utåt. 

Hur har omgivningen uppfattat oss?

Det har aldrig funnits tid för den eftertanken.

Förrän nu.

Jag tittar inåt.

Vem var Cecilia?

Vem är Cecilia idag?

Vilka själsliga sår blöder fortfarande?

Vilka sår har bildat en alldeles för hård skorpa?

Själsliga ärr stramar också.

Så mycket vet jag.

Vi tittar bakåt.

Hickar till.

Det är som att se en film.

Har vi varit med om allt det här?

Varje bild, varje minne, måste erkännas.

Ingen upplevelse eller känsla får ignoreras.

Men bearbetas.

Aldrig glömmas.

Men lindas i bomull.

Att kunna titta bakåt och samtidigt kontrollera känslorna som väller fram.

Det är målet.

Vi tittar framåt.

Vågar inte riktigt tro eller planera än.

Men vi vågar drömma igen.

Så, vad händer nu?

Vi vet inte.

Vi tränger undan oron och drömmer vidare.

Drömmar bygger vägen som ska bli vårt liv igen.