Vad händer nu?

Vi vet inte.

Det är Elins kropp som bestämmer.

Hennes immunförsvar är fortfarande nedsatt.

Man räknar med att det tar 3-6 månader för det att repa sig.

Eller kortare tid.

Eller längre.

Hon har en enorm trötthet vi ska försöka jobba bort.

Hon orkar inte lika mycket som andra.

En timme på en lekplats blir till en eftermiddags vila.

Hon är fri från cytostatika.

Men har kvar mediciner i ca 3 månader till.

Behandlingen är över.

Vår oro är inte det.

Nu ska vi samla ihop bitarna av det som finns kvar av det vi hade förut.

En del relationer har inte överlevt resan.

Några nya har vi vunnit.

Vi har aldrig krävt att någon skulle anpassa sig efter vår situation.

Det har alltid stått människor fritt att avstå.

Vår mening har aldrig varit att andra ska avstå saker för att vi levt efter andra "regler".

Men har man gjort vår situaion till ett hinder, skapat en enda suck kring det hela.

Då har vi tackat för oss.

Vi har alltid valt Elins säkerhet först.

Vi har chansat, men aldrig med Elins liv som insats.

Ett nej från Elins avdelning har alltid vägt tyngst.

Inte någon annans erfarenhet eller hörsägen.

Här står vi nu.

Tittar i backspegeln på relations-ruinerna.

Men också på de nya banden som vävts i regnbågens alla färger.

Vi tittar inåt.

Utåt.

Bakåt.

Framåt.

Mest framåt.

Men även utåt. 

Hur har omgivningen uppfattat oss?

Det har aldrig funnits tid för den eftertanken.

Förrän nu.

Jag tittar inåt.

Vem var Cecilia?

Vem är Cecilia idag?

Vilka själsliga sår blöder fortfarande?

Vilka sår har bildat en alldeles för hård skorpa?

Själsliga ärr stramar också.

Så mycket vet jag.

Vi tittar bakåt.

Hickar till.

Det är som att se en film.

Har vi varit med om allt det här?

Varje bild, varje minne, måste erkännas.

Ingen upplevelse eller känsla får ignoreras.

Men bearbetas.

Aldrig glömmas.

Men lindas i bomull.

Att kunna titta bakåt och samtidigt kontrollera känslorna som väller fram.

Det är målet.

Vi tittar framåt.

Vågar inte riktigt tro eller planera än.

Men vi vågar drömma igen.

Så, vad händer nu?

Vi vet inte.

Vi tränger undan oron och drömmer vidare.

Drömmar bygger vägen som ska bli vårt liv igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...