Jag blir arg på Elin ibland.
Ibland är hon under mitt skinn.
Promenerar på mina nerver.
Surrar runt mitt huvud som en irriterande fluga.
Hon kan driva mig till vansinne.
Konstigt?
Jag borde enligt många gå omkring med ett tacksamt uttryck i ansiktet jämt.
När Elin sätter sig på tvären och vägrar klä sig och det finns en läkartid eller en svettig lillebror som väntar, då borde jag le fånigt.
Sätta mig ner och insupa varje minut av utbrottet.
Njuta av att hennes röst skär som knivar i mina trumhinnor.
När hon, tjugo minuter senare, äntligen börjat klä sig och kommit ner till normal samtalston igen och ber om choklad.
Då ska jag absolut resa mig och servera henne det.
Direkt, utan omsvep.
Hon har ju gått igenom så mycket.
Hon borde få allt.
Hon har cancer.
Jag borde ge henne allt.
Vad är väl ett utbrott som belönas med choklad?
Hon lever ju.
Jag önskar mig saker ibland.
Ytliga saker.
Saker som är lyx i vardagen.
Lyx i livet.
Konstigt?
Jag borde enligt många bara önska en sak.
Att Elin överlever leukemin.
Eller, det finns 2 saker jag ”får lov” att önska.
Jag får även önska att cancern aldrig mer besöker min familj.
När jag tittar ut i trädgården och drömmer om ett uterum slutar alltid tanken med ”vem är jag till att önska mig materiella ting, mitt barn har fått livet.”
Men jag önskar mig verkligen det där uterummet.
Och drömmer om det.
Vi har ju gått igenom så mycket.
Vi fick det viktigaste.
Vår dotter fick cancer.
Hon har fått en ny chans till livet.
Ett uterum?
Vad ger mig rätt att drömma om det?
Men jag kommer fortsätta drömma om små saker och stora saker.
Jag kommer fortsätta önska att dom ska slå in.
Jag kommer fortsätta önska min familj ett cancerfritt liv.
Vad som står överst på min lista har jag inga tvivel om.
Kanske är bara steget ner till de materiella sakerna en aning längre än för andra.
Men dom finns där.
Jag kommer fortsätta tillrättavisa Elin.
Jag kommer fortsätta neka henne saker om inte läget är rätt.
Hon har ju gått igenom så mycket.
Hon borde få allt.
Vet ni vad?
Hon får allt.
Kärleken i att vi tror på hennes framtid.
Vi tror på en Elin som behöver rustas för att klara sig själv.
Kärleken i att låta henne växa med gränssättning.
Kärleken i att låta henne veta att det finns gränser.
Kärleken i att låta henne veta skillnaden på rätt och fel.
Kärleken i att låta hennes positiva, starka sidor få plats.
Kärleken i att låta henne få veta att hon är bra.
Fantastisk.
Bäst.
Kärleken i att låta henne veta att hon fått en chans till i livet men är inte berövad sina drömmar för det.
Att kunna drömma är att leva.
Maria
10 mars 2015 16:46
Hej, Maria heter jag. Jag var ute och tittade ibland lite olika bloggar och fastnade hos dig. Så otroligt vackert du skriver. Jag njöt av texten.
Jag är själv obotligt sjuk och har tack vare det mist båda benen, det senaste i slutet på förra veckan. Det jag kände igen i ditt sista inlägg är vad är det tillåtet att drömma om. Jag och min familj åker på den ena efter den andra smällen och det har gjort att jag är rädd för att önska mig för mycket för jag kanske blir straffad på något sätt om jag är lycklig. Det är konstigt vad jag kan inbilla mig. Iallafall tack för ett mycket bra inlägg. Jag har bestämt mig för att hänga på din blogg.
Känner du för att veta mer om mig och min sjukdom så är du välkommen. Kram
http://mialek.wordpress.com
Cecilia
10 mars 2015 19:29
Hej!
Beklagar att ni har det så tufft!
En tjej i västervik
10 mars 2015 19:41
ni har all rätt att drömma om allt och lite till! För att orka och själv hålla sig levande måste man drömma! Om precis vad som helst! Jag håller tummar och tår för att ni sk få allt det ni önskar och lite till!
Min dotter undrar om Elin har någon idol?
Cecilia
10 mars 2015 21:29
Hej!
Nä, ingen direkt idol men hon gillade Isa som är med i Melodifestivalen i år. När hon var lite yngre så var Martin Timell hennes favorit i TV-rutan. :)
Linn
30 april 2015 22:13
Hej!
Hittade bloggen via LimpAns inlägg på Facebook. Min 3-åring opererades akut för en hjärntumör för tre månader sen och vi blev plötsligt kastade in i barncancervärlden. Känner igen mig så mycket i det du skriver och detta inlägget var precis som att se mina egna tankar utskrivna. Så många tankar man aldrig trodde att man skulle behöva ha innan livet blev omkullkastat.
Ville väl mest säga kämpa på och jag önskar er all lycka med lilla Elin <3
Cecilia
17 augusti 2015 20:44
Beklagar att ni också drabbats! Hoppas det gått bra för ert barn!
Styrka och kärlek till er!
