Direktlänk till inlägg 17 januari 2015
Lördag.
Lördagsgodis och en liten tjej som trotsar kroppens signaler.
Vill cykla. Hoppa. Klippa. Leka.
Helst allt på en och samma gång.
Kan själv. Kan inget. Är liten. Är stor.
Det svänger fort.
Vi hänger med så gott vi kan.
Om dagen är sorgen och oron förvisad till en vrå i hjärtat.
Vaktad av all vår kärlek får den stanna där tills kvällen är kommen.
Snart är det måndag.
Nu måste det ha börjat vända.
Det måste.
Måste!
Min mage värker av all stress.
Har aldrig känt mig så här trött.
Visar inte måndagen på klar bättring så fortsätter oron.
Om än närmre svaret vi inte vill ha.
Men vi står inte still i allt det här.
Mat måste fortfarande lagas och sängar bäddas.
Tänder ska borstas, bilen tankas.
Fönster putsas och golv torkas.
Saker behöver handlas och lekar lekas.
Men i varje moment av allt det vanliga svider det ovanliga.
Värdena måste ha vänt nu.
Måste.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn. Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...
Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser. Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig. Det händer, att vågorna sköljer över dig. Det ...
Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet. ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.” Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte. Men den finns där...
2010. 17 december. Kl 07.28 Då föddes du. Du starka. Du vackra. Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan. ...