Direktlänk till inlägg 15 januari 2015
Jag vill inte tänka mer.
Fundera.
Spekulera.
Vänta.
Vill inte.
Vill inte höra fler omformulerade meningar som egentligen säger samma sak om och om igen.
Vill inte möta personalens tystnad för att dom inte längre har något att säga.
Vad vet dom?
Egentligen?
Frustrationen byggs upp i mitt bröst. Som en vildhäst vill den släppas lös.
Hoppa över alla hinder och springa mot friheten.
Klådan i mitt inre håller på att slå knut på mitt förnuft.
Väntan.
Denna eviga väntan.
Varför finns det inget att göra för att ta reda på?
Varför har dom inga svar?
Det är tiden som får utvisa.
Men tiden talar ett språk jag inte förstår. Ingen vet hur länge tiden tänker tala innan den kommer fram till svaret.
Cancer, fucking helvetes jävla förbannade cancer! Försvinn från min dotters kropp. Befria min familj!
Ta dina bojor och försvinn! Du äter oss alla levande och du ler medan du gör det.
-Försvinn, sa jag, ge tillbaka min dotter!
-Försvinn!
-Försvinn!
Jag ber dig.
Jag.
Ber.
Dig.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn. Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...
Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser. Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig. Det händer, att vågorna sköljer över dig. Det ...
Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet. ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.” Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte. Men den finns där...
2010. 17 december. Kl 07.28 Då föddes du. Du starka. Du vackra. Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan. ...