Februari 2012

Frisk. Som vilket barn som helst.

Vi anade inget.

1 år senare, ganska exakt.

Februari 2013.

Världen rasade. 

I startgroparna av behandlingen. Håret har börjat falla. Men än syns det inte.

Vår flicka. Vår älskade dotter.

Cancer.

Mars 2013.

Förändringen kom fort. Våra sårade själar hann inte med.

I efterhand kan vi se det som andra såg.

Då såg vi inte.

Det var uppenbart.

Vår dotter var allvarligt sjuk.

Håret föll.

Huden blev blek.

Nästan genomskinlig.

Sjukhuset. Vårt ofrivilliga hem.

Vår dotters räddning.

Vi spenderade 4 veckor där innan Elin ens fick lämna byggnaden.

Efterlängtad permission.

Lekterapin.

Det som vårdade det friska i vårt sjuka barn.

En oas för en pressad liten flicka på nyss fyllda 2 år.

Värdefulla besök. Värdefull vänskap. Värdefull kärlek.

Maj 2013.

Cytostatikan jobbar. Gör sitt jobb.

Matvägran. Ingen mat är god. Aptiten som bortblåst.

Sond. "Slang i näsan" blir ett måste.

Utmattad. Ständigt trött. Men så fantastiskt stark.

Det vanliga, det friska livet utanför sjukhuset måste också vårdas.

Ett snabbt besök hos Elins kompisar och hennes fantastiska pedagoger.

Vitaminer för den lilla själen i det stora kriget.

Men orken är i stort sett obefintlig.

Många, långa stunder. Intill. Nära.

Värdefulla stunder på så många olika plan.

Juni 2013.

Vi ger oss ut i världen.

Får känna på orättvisan.

Vuxnas stirrande blickar. Förfäran och lättnad.

Deras barn är inte drabbade.

Än.

Cancern ber inte om lov.

Skånes djurpark.

Elin lever upp. 

Vi vågar hoppas.

Lite.

En aning.

Juli 2013.

Dåliga värden.

Sommaren pågår. Isolerade hemma.

Kortisonet förvränger.

Humör och utseende. Vår dotter försvinner i biverkningarna.

Övergående. Men tungt.

Flera kilos skillnad. 

Förändringen sker över en natt.

Ofattbar.

Elin kämpar på.

Oktober 2013.

Behandlingarna tuffar på efter några bakslag.

Man vänjer sig aldrig vid att se sitt barn sövas.

Gång på gång.

Bara några veckors mellanrum.

Många besök hos "sovdoktorn" har det blivit.

Men vår tokfia gör det bästa av sina dagar på sjukhuset.

November 2013.

Julen närmar sig.

Veckan före jul väntar behandlingsdagar inne på sjukhuset.

Är vi hemma till julafton?

Julen får komma tidigt till vårt hem.

Vem vet när vi måste läggas in igen?

Julpyssel.

December 2013.

Jul.

Födelsedag.

Behandling.

Objuden gäst vid julbordet.

Cancern.

Elin åker in på sin 3-års dag för start av behandling.

Den där lyckliga morgonen 2010 när vi mötte vårt mirakel.

Inte kunde vi ana...

Sövning.

Igen.

Julafton.

Lycklig tjej griljerar skinkan med mormor.

Cancern, alla mediciner är för stunden som bortblåsta.

Vi andas ut en aning.

Vi fick fira jul hemma.

Januari 2014.

Att bearbeta allt Elin gått igenom är en ständigt pågående process.

Det mesta gör hon själv. 

Hon leker. Gör om. Återupplever.

Skrållan får samma orättvisa behandling.

Elin har stenkoll och kan sina rutiner.

Allt bearbetas. Inget lämnas åt slumpen.

April 2014.

Behandlingarna fortsätter.

Varje dag hemma.

På sjukhuset med några veckors mellanrum.

Håret börjar komma tillbaka.

Döljer cancern.

Inget hår, sjuk i cancer.

Hår, frisk från cancer.

Det är i alla fall vad många vill tro.

Så är det inte.

Under håret pågår samma kamp.

Samma krig.

Det är bara medicinerna, hennes vapen, som ändrats på vägen. 

Juli 2014.

Sommar nummer 2.

En till ska vi ta oss igenom innan Elin når mål.

Stegar på, ibland driven av ren envishet.

Blir fort trött.

En timmes bus kräver nästan en hel dags vila.

Låt det vända.

Låt Elin få vara barn nu.

Augusti 2014.

Så kom han.

Lillebror.

Efterlängtad av en stolt storasyster.

Livet pågår.

Alltid.

September 2014.

Här är vi nu.

Man lever fortfarande dag för dag.

Provsvar för provsvar.

Men man hoppas igen.

Försiktigt.

Man vaktar livet.

Granskar varje sväng, noggrant.

Läser varje stund för sig.

Livet kan vända allt för snabbt.

Men här är vi nu.

Tillsammans.

Alla fem.

Mamma, pappa, dotter, son och cancern.

Det är vårt liv.

Det är så vi lever.

Men vi lever. 

 

Cicci

19 september 2014 21:24

Återigen Grattis till lillebroren.. kan tänka mej att Elin är stolt <3<3
Fina stora Elin <3<3

 

Madeleine

23 september 2014 13:27

Har en lillasyster som insjuknade i leukemi vid 4 årsålder. Hon är 20 år idag och frisk! Vi ber för er och för att cancern ska bli besegrad.
Kramar

Cecilia

25 september 2014 13:57

Tack!

 

En annan mamma

6 oktober 2014 16:20

Vi är i månad 10. Orkar knappt andas. Men gör det ändå. Bilderna på Elin ger mig hopp. Tack. Och kram till er. Heja Elin!

Cecilia

7 oktober 2014 16:22

Det är precis därför vi delar med oss, för att visa er som kommer efter oss hur vi upplevt det. Inget är rätt eller fel men ibland behöver man bara ett litet, tunt strå av igenkännande för att orka vidare.
All styrka åt er och önskar ert barn lycka till på den långa, tuffa vägen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...