Hur orkar ni?
Vi måste.
Hur klarar ni av det?
Vi måste.

Idag, när medicindos nr 5 skulle in, var jag redo att slänga allt i soporna. Tömma skåpet som innehåller mediciner och cytostatika som jag aldrig trodde jag skulle behöva hantera. Ner i en påse. Bort!
Skåpet är fortfarande fullt.
Dos nr 5 & 6 skvalpar numera runt i Elins kropp och dagens doser är avklarade.
Det var bara att göra det.
Bita ihop. Göra det onormala till en tillvaro som påminner om normal.

Tidigare i veckan dök det upp en prick på Elins hand. Dagen efter, på kvällen, blev dom plötsligt 7 stycken. Vår gemensamma klagosång började med orden "Inte nu igen...".
Hela kvällen pendlade mellan "Det kanske inte är..." och "Klart det är...". Flera gånger ville jag stoppa huvudet i sanden och bara låtsas som ingenting. Försökte intala mig själv att det inte kunde vara så. Inte igen!
Vattkoppor för tredje gången? En re-aktivering var inget konstigt enligt sjukan. Men en andra re-aktivering hade dom inte varit med om. Gissa vad svaret blev när jag ringde och berättade.

"Är du säker?"
JA!
Sist snurrade det tydligen inne på avdelningen och Elin lyckades fånga upp det där. Shit happens. Jag ställer ingen till svars för det.
Men en gång till?
Nu har vi inte fått provsvaret än, helgen kom emellan, men jag blir förvånad om det inte är vattkoppor.
Behandlingen är stoppad tills svar kommer. Nu pumpar vi i henne virushämmande medicin istället.
Den här gången vill vi inte ha stafylokocker som efterrätt, tack!
Vi vill bara fortsätta med behandlingen.
Nu. Helst igår!

Hur orkar vi?
Vi måste.
Hur orkar Elin?
Hon måste.

Nu kör vi vidare. En dag kommer även vi, Elin, känna av lite medvind.
Det är så vi måste tänka.
För att orka.

Snabbköpskassörskan, i kvarteret där jag bor...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...