Direktlänk till inlägg 19 maj 2015
Det händer inte så mycket runt oss just nu.
Elin mår bra, lillebror mår bra.
Dagarna ägnar vi åt att försöka skapa en vardag igen.
Det är inte lätt.
Jag minns knappt vem jag var före allt det här.
Jag är fortfarande densamma.
Ändå totalt förändrad.
Vi plockar fram ett minne i taget från vår ryggsäck.
Granskar, begrundar, funderar.
Arkiverar.
Så mycket har passerat oss på 2 år.
2 år.
Jag minns när läkaren sa "behandlingen är på 2,5 år."
Min hjärna förstod ingenting.
Skulle min 2-åring hinna bli 4,5 år innan allt var klart?
Det gick inte att ta in.
Nu är vi här.
Vi ser slutet.
Slutet på något vi aldrig mer vill beträda.
Just nu lär jag mig att andas igen.
Djupa andetag.
Andetag jag känner.
Dagarna fyller vi med det vi känner för.
Film. Pyssel. Lekplatsbesök.
Det kan fortfarande komma bakslag.
Men idag är vi pigga.
Nästa vecka är det behandling under narkos igen.
Men det tar vi då.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn. Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...
Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser. Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig. Det händer, att vågorna sköljer över dig. Det ...
Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet. ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.” Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte. Men den finns där...
2010. 17 december. Kl 07.28 Då föddes du. Du starka. Du vackra. Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan. ...