I morgon har Elin varit förkyld i 2 veckor.

Den där fredagen när lyckan strålade om Elin.

Den där fredagen när vi hälsade på  förskolan.

Den där flickan som om och om igen lyckades träffa Elin mitt i ansikte när hon fick sina hostattacker.

Ordentligt förkyld var hon.

Hon, Elin och några flickor till lekte så fint tillsammans. 

Hela min kropp ville ta Elin därifrån.

Min hjärna skrek, mitt hjärta sved och min själ darrade.

"Fan!! Hosta på ett annat håll!"

Skrek jag.

Inte.

Men flickan gjorde självklart inte det med vilje.

Hon hade inget ont alls i det hon gjorde.

Hon råkade bara vara genomförkyld.

Elin råkade bara vara cancersjuk.

Där. Just då.

I klätterställningen.

Jag kände det på mig. 

Men jag tvingade min kropp att stå still medan hjärtat rusade.

"Nä!! Nu blir hon sjuk!"

Det blev hon.

Att beskriva hur det blir när ett barn med nedsatt immunförsvar får en förkylning, influensa eller annan baskelusk.

Det är lätt.

Dom blir ordentligt mycket mer sjuka än oss andra.

Att beskriv hur det känns när ditt eget barn, som har nedsatt immunförsvar, får en förkylning, influensa eller annan baskelusk.

Det är omöjligt.

Det är som grus i din själ. Du oroar dig dygnet om.

Varje hostning analyseras.

Var den inte lite djupare nu?

Man tempar. Man väntar in svaren från blodproverna.

Ser värdena rasa.

Värden som den lilla kroppen just orkat resa.

En förkylning kan ta vår dotter ifrån oss.

Fortfarande.

Än idag.

2 år efter diagnos.

Läget är inte lugnt för att vi kan se slutet.

Läget kommer inte vara lugnt för att vi kommit fram till slutet.

Elin kommer vara infektionskänslig en ganska lång tid efter.

Allt kan ta slut.

Fort.

När som helst.

Det är vår vardag.

Hur beskriver man den känslan?

En förkylning är ett hot idag.

I morgon.

Om 6 månader.

Och ett tag till.

Med det lever vi så gott vi kan.

Med det andas vi så djupt vi orkar.

Med det chansar vi.

Med det kan vi bara be och önska.

Med det finns vi.

Är vi.

Är Elin.

Idag har jag tänkt extra mycket på Noah som är inlagd och kämpar med en infektion som river i hans lilla kropp.

Idag har jag tänkt extra mycket på Noahs föräldrar som står bredvid. Maktlösa.

Ni finns i våra hjärtan och tankar!

Låt Noah och Elin få medvind nu på slutspurten.

Dom vill ju bara få vara barn.

Få vara.

 

Elin

22 mars 2015 21:10

Tänker på er och ber för att Elin och Noah ska få bli starka och friska! Att dom ska få vara barn <3

Cecilia

22 mars 2015 22:01

Tack!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...