Det har varit tyst här några dagar. 

Det får bli så.

Finns inte lusten, orken.

Då finns inte heller orden.

Har nått till en punkt när jag inte längre vet hur eller vad jag ska svara.

Inte på någon fråga.

Vi vet inte hur det är med Elin.

Jag vet inte om jag ska svara ärligt på hur det står till med mig.

Vem orkar bry sig om den sanningen?

Vi vuxna står ensamma i den här beska soppan.

Att Elin (och hennes lillebror) blir bra och får må bra är det enda primära.

Det enda.

Men det sliter att alltid hamna sist på listan.

Att aldrig, inte ens för en minut, kunna lyssna på den egna kroppen.

Att glädjas för det lilla har blivit en konst.

En ansträngning.

Just nu är jag arg på livet.

Arg på verkligheten utanför som känns som ett hån mot mig och mina barn.

Arg.

På gränsen till bitter.

Jag vill också låta mitt barn leka villkorslöst med jämngamla.

Jag vill också oroa mig för att overallen är trasig, för trång, såhär olämpligt på säsongen.

Jag vill också tillhöra en mammagrupp med min bebis.

Gå på bio med min fina man.

Njuta av promenader med en dotter som orkar gå.

Utflykter. Lek och bus. Vara utvilad.

En dag utan konstant oro.

En dag där man inte trippar på tå för OM och KANSKE.

Jag avskyr att bli påmind om det som inte är för oss.

Avskyr det!!

Så det är bäst jag är tyst.

Orden som vill ur mig är inte vackra.

Dom är arga.

Arga på livet.

 

Emma

29 januari 2015 12:16

åhh så jag vet hur du känner!
Jag vet ingenting om dig eller er situation men kan ana..
Det här kunde varit jag själv som skrev!!

All styrka till er <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...