De senaste dagarnas oro var bara en påminnelse om vad det är vi lever med.

Hotet.

Men också en påminnelse om vad vi faktiskt l e v e r med.

Vår dotter.

Jag vet inte hur många gånger sen Elin blev sjuk som jag nuddat vid tanken på att behöva begrava mitt barn.

Det kan hända vilken förälder som helst.

När som helst.

Men vi har en snävare statistik. Fingret vilar en aning tyngre på hanen i vårt liv.

Det är en verklighet ingen kan föreställa sig om man inte själv varit i den.

Hur mycket energi det går åt att vänta på ett sådant besked, det är obeskrivbart.

Men 2015 har nyss börjat.

När vi firar nyår nästa gång, då gör vi det utan cytostatika.

Något annat vägrar jag tro på.

Och det mina vänner, det är värt att fira.

Hela året!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...