Efter en orolig natt steg jag imorse upp.

Hålögd.

Till bredden fylld med tomhet.

Som en robot inställd på "normal" tog jag mig genom timme för timme.

Barnen höll mig sysselsatt.

Så långsamt framåt.

Hur lång kan en minut egentligen bli?

Det blev sen eftermiddag innan läkaren ringde.

När samtalet äntligen kom ville jag backa tiden.

Rädd för vad som skulle sägas.

Diff'en var ok. Inget konstigt där.

I dagsläget är ett återfall uteslutet.

Elins kropp ska nu själv försöka rätta till värdena, medicinerna är tills vidare utsatta.

Efter samtalet tittade jag länge på min lilla argbigga som stod där med tårarna sprutandes.

Hon var totalt ovetandes då om hur mycket jag faktiskt älskade hennes utbrott.

Hur varje minut av hennes klagan om utebliven post med hennes namn på var som de vackraste av toner.

Ju mer jag log, desto argare blev hon.

"Sluta skratta mamma! Ingen skickar post till mig! Jag bor i Sverige ju! Dumma Sverige!"

Det där underbart ologiska...

Morgonens iskyla var för stunden som bortblåst!

Dagarna har sniglat sig fram och oro har varit temat.

Den här lilla uggle godingen som fått namnet Ernst flyttade in hos oss i måndags.

Tyvärr hamnade han lite i skymundan.

Men nu är han på plats, hängandes på lillemans vagn.

Att njuta av en sådan enkel sak, det är lyx.

Tack för alla fina tankar och ord! Ni har som vanligt lyft oss genom det tunga.

Nu ska jag ägna mig åt mer lyx.

Sömn.

LadyBug design kan vänta sig fler beställningar från oss för den här skåningen har inte lärt sig virkningens konst själv.

 

Emelie

7 januari 2015 22:56

Hurra!!! Fy sjutton vad rädd jag blev där ett tag! :-) Har tänkt så mycket på er idag och blir så GLAD att det inte var några mörka nyheter.
Varma hälsningar från oss! ❤️

http://prinsesanlouise.blogg.se

Cecilia

8 januari 2015 08:20

Tack för omtanken! Tillhör ni också Lund?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...