Idag var vi närmre den 9 februari 2013 än vi varit på väldigt länge.

Elins värden är helt av banan.

Ingen kan säga varför.

Vi frågar.

Svaren svävar.

Svaren känns slitna, använda allt för många gånger.

På allt för många frågor.

Det har pågått vecka för vecka ett tag nu.

Värden som gör som dom vill.

Vägrar följa linjen, det färdiga mönstret.

Varje vecka trillar mailet in med veckans ordinationer.

Med veckans provsvar.

Vi läser.

Granskar, jämför, bedömer.

Vi noterar.

Reagerar.

Agerar.

Förra veckan.

Värden som ännu en gång tar ett kliv neråt.

Nu under riktvärdena.

Telefonsamtal.

Vi ringer dom, de lärda.

Jodå, vi hade rätt.

Igen.

Veckans ordination var för hög för dom värdena.

När blev jag och Elins pappa dom med kunskapen att se och tyda?

Den här veckan.

Vi har våra trasade nerver utanpå.

Vi ringer en aning tidigare.

Vi vill veta.

Svaret som lyder i det samtalet:

"Ordinationerna är inte gjorda än, vi mailar dom till er sen. Elins värden såg iaf bra ut!"

En långsam utandning.

Nu har det nog vänt, nu har nog Elins kropp stabiliserat sig.

Nerverna, de trasiga, de finner sin plats igen.

Spända, men på plats.

Tyst ramlar mailet in.

Tyst läser vi det.

Tyst fryser vi till is.

Vad händer?

Vad sker i vår prinsessas lilla kropp?

Värdena var allt annat än bra.

Nytt samtal.

Mellan raderna, det är inte helt ok med Elins kropp.

Mer vet ingen.

Kanske dags för en diff?

Vi ställer ännu en gång frågan.

Ännu en gång går kugghjulen igång.

Ja, en diff kanske det är dags att göra.

Det är dags att ta reda på.

Få veta.

Utesluta.

Eller som den där lördagen den 9 februari 2013, konstatera.

Vi vet inget.

Dom lärda vet inget.

Vi kräver att dom tar reda på.

Ovissheten.

Oron.

Andras liv rullar på.

Det är lätt att tro att vårt liv är helt som vanligt.

Att allt är bortom fara.

Livsfara.

Men idag fick vi beviset.

Ingen fara är avblåst.

Vi står här nu.

Vi fryser om våra hjärtan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...