Elin har fyllt 4 år.

Hon fick så fantastiskt många hälsningar på min facebook.

Man blir alldeles varm i hjärtat över att så många minns och tar sig tid att skriva en rad eller två till just vår modiga prinsessa.

4 år.

Hälften av sitt liv har hon kämpat mot cancern.

Cancern har berövat oss på hälften av de dagar hon hittills levt.

Ibland glömmer jag vad det är som pågår.

Man ser bara den där sista behandlingen i protokollet.

Den där markeringen som visar, nu är det klart.

Men inte färdigt.

Ibland är markeringen en dörr mot ett nytt liv.

Ett liv där Elin ska få ta del av allt.

Få vara ett helt vanligt barn.

Ibland är markeringen en mardröm.

Eller just nu är den oftast som en besk smak i munnen.

Vad kommer hända?

Hur lång tid kommer det ta för hennes kropp att repa sig?

Kommer hon få några sena bieffekter?

När avd 64 släpper sitt trygga grepp om våra axlar,

vem tar emot oss då?

Vårdcentralen? BVC?

Vilken läkare som helst som är i tjänst?

När behandlingarna är över.

När Elin inte längre tillhör barnonkologen.

Det är en tid vi längtar efter.

Fasar för.

Känner hoppfullhet inför.

Oroar oss för.

Den största skuggan som väntar heter återfall.

Som en svart demon kommer den följa oss genom livet.

Lurpassa.

Ingen vet om den tänker slå till.

Eller om den bara tänker förbli en skugga i ögonvrån.

Det enda man vet med säkerhet är.

Återfall är verklighet när den gör sitt intrång.

Men nu har Elin fyllt 4 år.

Det är också verklighet.

En verklighet som kanske aldrig hade blivit sann om det varit för 30 år sedan.

När hon fyller 5 år.

Då.

Då är hon inte längre patient på avd 64.

Men en krigarprinsessa kommer hon alltid vara.

Fightern i henne är väckt och vältränad.

Hon är redo.

Snart väntar det vanliga.

Snart öpnnas dörren mot livet.

Men nu är hon en otrolig 4-åring.

En stolt 4-åring.

Starkare än dom flesta i både kropp, själ och sinne.

Hon är vår fantastiska lilla fisunge!

Som lyfter oss över alla hinder och tvivel.

Varje dag.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...