Tiden gick.

Tiden går.

Tiden kommer.

Nu ska vi snart påbörja våra liv igen. 

Bara sådär.

Vi förväntas att ta ett kliv ut i det vanliga.

Bara fortsätta.

Vi kommer fortsätta.

Men inget blir vanligt för oss igen.

Förväntas jag vara den Cecilia som lämnade jobb den där fredags eftermiddagen i februari 2013?

Vem var hon?

Hur var hon?

Vart är hon?

Jag vet inte längre.

Hon gick hem från jobb.

Sen gick hon vilse.

Hon är fortfarande vilse.

Det är dags att finna henne igen.

Jag vet bara inte vart jag ska börja leta.

Kanske hon står där den där dagen då vi vänder blad igen.

Kanske är hon för alltid borta.

För ganska längesedan fick jag en del frågor som jag besvarade i ett blogginlägg.

Jag skulle återkomma med en sista fråga som ställts.

Det har jag inte gjort än. 

För jag vet inte svaret.

Frågan var, hur har du/ni förändrats som människor i allt det som varit?

Jag vet inte.

Har inte en aning.

Vi får väl se den dagen då jag vågar glänta på dörren till det vanliga igen.

Människorna som inte mött mig sen den där eftermiddageni februari.

Dom kommer få svaret.

Om, hur, eller inte.

För jag har inte öppnat den dörren igen, som stängdes den där grå fredagen.

Har inte besökt.

Inte pratat.

Förmedlat i skrift.

Det är det enda.

Jag har inte orkat.

Inte klarat av det.

Men det lockar.

Ska bara bli redo.

Att ta det där klivet.

Det kommer bli tufft.

Men jag har varit med om värre.

Sett värre.

Hört värre.

Känt värre.

Så länge det kan bli värre så är det bra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...