"Här går du med tom blick, är du trött?"

Den meningen mötte jag igår när jag var och handlade och sprang på en bekant från tonåren.

Vad ska jag svara?

"Ja, jag är lite trött. Har en 4-månader gammal kille där hemma som älskar nattätning och att stiga upp tidigt."

Lite trött.

Ren lögn.

Resten.

En promille av hela historien.

Jag har inte möjlighet att be om "resurs" på förskolan för att få loss fler timmars sömn.

Min dotter kan inte ens hälsa på som det är nu.

Är det inte låga värden så är det smittor på förskolan.

Jag har inte möjlighet att be om avlastning på någon instans.

Jag är min dotters vårdpersonal.

Jag är min dotters lekkamrat.

Jag är min dotters slagpåse.

Jag är min dotters bollplank.

Jag är min dotters pedagog.

24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan.

Jag är mina barns mamma.

Jag är mamma till en 4-åring.

Jag är mamma till en bebis.

Ja, vi har valt det själv.

Så slapp ni ens tänka tanken.

Vi vet.

Det finns dom med helt "normala" förutsättningar när syskonet kommer som gnäller.

Men vi får inte.

För vi visste vad vi gav oss in i.

Det vet väl alla?

Min trötthet.

Min sorg.

Min rädsla.

Min oro.

Allt tillsammans.

Det är jag.

Jag har blivit förvirrad.

Glömsk.

Det surrar i mina öron.

Konstant.

Mina barn får 100% av mitt fokus.

Det blir inget över åt mig.

När jag talar är det ingen som hör.

När jag ropar är det ingen som hör.

För jag har valt det själv.

Precis som alla andra.

Som ber om och som får hjälp.

Men jag ska klara det här.

Utan hjälp.

För att jag måste.

Envishet är det bästa drivmedlet.

När det här ligger bakom mig.

När jag kliver ut i livet utanför igen.

Då vet jag.

Att jag klarat vad många andra inte hade klarat.

För även om jag inte vill vara det just nu.

Så vet jag.

Jag ÄR stark.

Mot min vilja.

På grund av min vilja.

Kryddat med envishet.

 

Cicci

17 december 2014 13:15

Ni gnäller inte... och om ni skulle göra de...skulle ni inte vara mänskliga då ?
"Gnäll" på... hur mycket ni vill... o skulle de finnas en enda människa som hade sagt.. ni vet vad ni gav er in på, så borde den stoppas in i er magiska tvättmaskin.
Ni... Ni e magiska, denna blogg är magisk.... jag beundrar er att ni gör det ni gör.
Man får lov att klaga... o jag lovar att ni har all rätt i världen att klaga... för ni klagar på orättvisan som är som en stor bromskloss...
Ni klagar inte på era fina ungar.. utan det som drabbat er..

Jag önskar av hela mitt hjärta att det fanns ngt vi kunde göra för er...
Tänker på er..
Kram Cicci m fam

Cecilia

18 december 2014 22:47

Tack! Vilka otroligt stärkande rader du gav oss! Verkligen!
Tack, tack, tack!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...