Mediciner.

I ca 1 år var det en vansinnig kamp.

Varje morgon, varje kväll.

Illasmakande.

Flera till antalet.

Ibland var det även mediciner mitt på dagen.

Mest extrema dagarna, 11 tillfällen med intag.

Vi har svettats.

Gråtit.

Bitet ihop.

Hållt fast.

Torkat kräk.

Hejat på.

Berömt.

Kramat om.

Torkat tårar.

Vi har förbannat situationen.

Tabletter. Krossade. Upplösta i vatten.

Ge mig en vuxen som skulle klara det dag ut och dag in samtidigt som den inte vet varför eller vad som händer.

Någonstans på vägen accepterade Elin sitt öde.

Hon rös och bad ibland om att få slippa medicinen.

Men det är inte förhandlingsbart. 

Ner har den åkt.

Krossad, upplöst och illasmakande.

Men.

I allt detta.

2 tjejer.

Ungefär samma ålder.

Samma diagnos.

Samma öde.

Inspirerar varandra.

En förståelse sinsemellan som ingen annan kan röra vid.

Lekar som inga andra barn skulle förstå.

Stärker varandra.

Lyfter omedvetet varandra.

I den styrkan har Elin vuxit.

I den vänskapen fann hon tron på att hon kan.

"Jag vill inte ha krossad medicin, jag vill ha hela tabletten och svälja ner den i magen själv!"

Hon gjorde det!

Hon. Gjorde. Det.

På eget initiativ.

En sten har lättat från våra hjärtan.

Medicineringen har nu nått sin absoluta topp.

Kanske inte så lätt att förstå vår lättnad och glädje i det här.

Men den är enorm.

Som vi har kämpat.

Som Elin har kämpat.

Elin tog sig genom terrängen själv.

Ut kom en stark och beslutsam tjej som innan hon nått en ålder av 4 år kan svälja tabletter.

Finaste lilla Elly, du gav henne modet att testa sina gränser.

Ni är sanna hjältar båda två!

Behöver jag ens nämna att jag är stoltare än stoltast?

Finaste Elly & Elin <3

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...