Att läsa in saker som inte finns.

Det är en biverkning som kom med Elins leukemi.

Ännu en biverkning för mig som förälder.

Alla ser inte det så, men jag gör.

Ibland.

Inte alltid.

När Elin kommer springandes och säger:

"Jag vill vara en ängel med fina vita, glittriga vingar!"
Då vill jag bara stoppa henne och säga, högt och bestämt:

"Nej älskade ungen min, NEJ! Det vill du inte alls vara!"

Elin menar inte vad min hjärna tolkar det som.

När Elin säger "Jag vill åka till månen. Jag vill sitta där och titta på dig och pappa!"
Då knyter magen sig på mig och jag vill hindra hennes ord från att komma in i mitt medvetande.
Men dom når fram, min hjärna läser in. Får ut något helt annat av hennes önskan än vad hon egentligen menat.

Hon är 3 år, snart 4. 

Självklart vill hon vara en fin ängel som glittrar.

Givetvis vill hon åka till månen som hon ser från trappfönstret varje molnfri kväll.

Men hennes önskningar når min själ och får den att huttra.

Den rister till. 

Den sekunden innan logiken tar över känslan igen är bottenlös.

När jag såg den här tröjan i en butik:

(bild från Lindex shop online)

Då blev jag kall. Iskall.

Den ska vara tuff och spegla en revolt.

Det såg inte jag just då.

Jag lämnade butiken.

Jag lämnade centret.

Förnuftet hann inte ikapp mig förrän jag kom hem.

Fortfarande när jag ser den tröjan ger den mig ångest.

Jag vill inte vara sån.

Jag vill vara en vanlig mamma.

En mamma som tycker tröjan speglar en tuff liten unge i sin frigörelse.

En mamma som inte hajar till när dottern säger "När jag blir stor..."

Jag vill vara en mamma som tar barnens framtid för given.

Men det kommer jag nog aldrig bli igen.

Jag får bara lära mig att låta förnuftets och logikens röst tala högre än känslans.

Men det är svårt.

Jag är under upplärning.

Det är ett löfte till mig själv, för min egen överlevnads skull.

För er som inte kan se bilden så har jag en privat bild av tröjan:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...