Jag gnällde.

Om en potta.

En potta som finns på barnonkolgen i Lund. Den enda dugliga pottan.

Den enda pottan med löstagbar del så mätning av det som lämnas däri går smidigt, den enda pottan med ryggstöd och till viss del armstöd. En helt vanlig pott-stol från baby Björn.

En sådan hade barnonkologen.

En.

Inför en högdos rusade vi in i sköljen för att kolla om den var ledig. När barn får högdos går dom samtidigt med vätskedropp dygnet om. Det blir många besök på pottan. Många droppar som ska mätas och räknas av personalen.

Ibland hade vi tur att få den bra pottan, ibland fick vi nöja oss med den låga utan rygg och stöd och utan löstagbar del. Den pottan var svår. Speciellt när Elins kropp värkte av vincristin smärtorna. Att böja benen så lågt och samtidigt inte ha något stöd när kroppen värker var inte lätt för henne.

Jag mailade det stora företaget Baby Björn. Ett företag som tjänar en ganska stor slant pengar på alla barnfamiljer runt om i världen. Kanske dom var villiga att skänka 4-5 pottor till barnonkologen? 

Men ikke.

Det var mot deras policy. Så gjorde dom i n t e. Dom ägnade helt enkelt inte sig åt välgörenhet på det sättet.

I min värld översätts det: "Ger du inte oss klirr i kassan så betyder du inte mycket för oss du lilla människa!"

Men det är min tolkning av det hela.

Så jag gnällde.

På facebook.

Om situationen på Elins avdelning vad gäller pottor, och jag gnällde om Baby Björns inställning.
Andra företag då? Nu vet jag sen år i barnomsorgen att BB's pottor överlever många år av hårt slit. Det tänker jag inte ljuga om. Jag vet att BB's pottor klarar av att köras i sjukhusets autoklav om och om igen. Det krävs för hygienens skull. Så dom var den givna kandidaten. En annan, likvärdig, men billigare produkt hade kanske inte klarat den behandlingen i långa loppet.

Mitt gnäll på facebook gav ljus åt ett problem många nog trodde var ett icke-problem. Klart det finns utrusning till alla som behöver det, speciellt på sjukhusen. Eller?

Några agerade direkt. En erbjöd sig att, via sitt företag, betala för pottorna, och en annan började samla in pengar för att kunna köpa in det som saknades. Pottor.
Idag lämnades det 4 nya pott-stolar på avdelningen. Betalda av företaget "En hantverkare i skåne" ("En hantverkare").

Tillsammans med pottorna lämnades det en STOR omgång uppmuntran till de inneliggande barnen, godispåsar med vars en nalle i. Godiset skänktes av chefen på ICA Supermarket på v.Rönneholmsvägen i Malmö och nallarna köpta för pengarna som samlades in av fantastiska Cissi, som också var den som överlämnade hela rasket idag.
Den lilla människa med det stora hjärtat har gjort det igen. Det som ett stort företag som Baby Björn inte kunde ställa upp på det löste 3 personer tillsammans. (En hantverkare, är flera personer och vi är lika tacksamma mot dom alla!)
Livet för en inlagd flicka eller pojke på Elins avdelning, som är i behov av en potta, kommer från och med nu vara så mycket enklare och så mycket bekvämare.

Jag kan inte riktigt finna orden som skulle kunna tacka dessa människor. Orden som skulle kunna få dom att förstå vilken insats det här är för oss, den lilla människan, som lever i en värld som bara måste funka för att vi ska kunna få runt allt det tunga.

Tack Cissi, Martin och Patrik! Tack, tack, tack! Och tack till alla er som skänkte pengar när Cissi ropade efter hjälpen! Ni har gjort skillnad.

Allihop!

 

Jonna

16 juni 2014 19:24

Hej.
Jag vet inte hur jag ska skriva eller formulera mig utan att det blir fel.
Jag gick ut och satte mig på innergården där jag bor, funderade över livet allt och universum.
Trött på att vara trött och sorgen efter min älskade som försvann från mig allt för tidigt i just cancer.
Funderade på vad jag har kvar här på jorden att göra. Eller hur man ska orka andas igen, försöka orka för att orka med allt som hör livet till.
Jag hade nog nästan gett upp. " Vad finns det kvar?"
Tog upp min telefon och kollade telefonen efter topplistorna här och hamnade hos er. Jag läste och läste. Och insåg att jag har mycket kvar här på jorden att göra, man får bara ett liv. Och när jag läser er historia så förstår jag att vi måste kämpa för att försöka hitta den rätta behandlingen för cancer. För att det är så många, alldeles för många som kämpar precis som ni gör.
Och er historia fick mig verkligen att tänka till.
Jag skulle mer än gärna vilja skicka er en gåva, ett gosedjur eller liknande. Hur går jag tillväga då ?
Jag hoppas ni förstår att mina ord kommer från hjärtat och även om jag kanske uttrycker mig konstigt så menar jag bara väl.
All min kärlek till er.

Cecilia

16 juni 2014 20:53

Hej!
Dina ord kan inte alls missförstås. Inte av mig iaf. Jag vet allt för väl vad cancern gör med ens liv.
Du får gärna skicka ett gosedjur till Elin om du vill, eller så kan du genom Elins egen insamling hos barncancerfonden sätta in en slant. Hennes insamling heter "Elins dans".
Kontakta mig på mimmi040@gmail.com om du vill ha en adress att skicka till.
Tack för dina fina ord och jag hoppas med hela mitt hjärta att du finner styrka och glädje med livet igen.

 

Jill

19 juni 2014 22:07

Behöver avdelningen fler pottor? Vet du om andra avdelningar behöver? Jag ger gärna en ny potta och säkerligen fler med mig!

Cecilia

21 juni 2014 18:11

Hej! Just vår avdelning behöver inte fler pottor just nu hur det är på andra avdelnkgar har jag ingen aning om. Men din tanke uppskattas verkligen! Tack! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...