Solsken.
Underbara solsken.
Jag är inte så beroende av väder, är ganska anpassningsbar.
Men jag har saknat våren.
Känslan den för med sig.
Förra året missade jag årstidernas skiftningar.
Konstaterade egentligen bara för dagen vad som hände utanför fönstret.
Inga värderingar.
Inga önskemål om solsken när det grå trängde sig på.
Tomma konstaterande.
Det var inte viktigt.
Det enda som räknades låg inomhus, i en sjukhussäng och misshandlades inifrån och ut.
Dagligen.
Vi såg på.
Vad annat fanns att göra?
Vi tröstade så gott vi kunde.
Kramade och var nära.
Men misstänksamheten och oron över att vi snart skulle komma med illasmakande medicin fanns där, dygnet om.
Oron över att snart bli fasthållen för diverse undersökningar och provtagningar.
Den lös igenom.
Vi, mamma och pappa.
Tryggheten på jorden.
Vi lyssnade inte på NEJ!
Inte på AJ!
Vi hörde inte VILL INTE!
Vi ignorerade blickar med panik och bön om hjälp.
TA MIG HÄRIFRÅN, RÄDDA MIG MAMMA OCH PAPPA!
Men det gjorde vi inte.
Vi deltog.
Vi led.
När ska sjukvården förstå att det dom presenterar som så pedagogiskt ”ni föräldrar är viktiga i vården av ert barn” är förödande för den förälder som måste genomleva det?
Det stör den unika relation ett barn har till sin förälder.
Den rubbar tilliten.
Den beror på besparingar.
Jag ska inte behöva vara den som tvingar ner mitt barn 5-6 gånger på kort tid för en röntgen. Ett barn i panik som klamrar sig fast sliter man bort från sin hals och pressar ner på ett hårt underlag.
Jag ska inte behöva vara den som med all min styrka håller fast mitt barn medan nål ska sättas eller när stora plåster ska slitas av från bröstkorgen så den såriga huden skriker ut sin röda ilska över hela salen.
Jag ska inte behöva det.
Jag ska vara den som står bredvid och lutar mig fram, ser mitt barn i ögonen och visar att ”Här är jag! Jag är med dig, jag gör inget med dig, det är någon annan, men jag är helt med dig!”
Jag ska inte behöva kämpa med armar och ben tills svetten rinner för att det ska tas ett stick i fingret 1-2 gånger i veckan.
Varje vecka.
Det borde finnas en annan plan från start men det borde absolut finnas en annan plan för ett barn som man konstaterar är traumatiserad av allt hon gått igenom.
Men det gör det inte.
Vi är fysiskt deltagande i det som Elin ser som ren orättvisa och elakhet.
Vad gör det med henne som människa?
Vad gör det med hennes tillit till oss, till andra?
Att vi ändå står här ett år senare och kan se våren komma trodde jag inte var möjligt i februari 2013.
Jag trodde aldrig jag skulle se mer.
Livet skulle aldrig bli vackert igen.
Men det är det och jag ser det.
Jag litar inte på livet mer.
Det ser jag som en tillgång.
Men det borde finnas en annan plan.
Mamma är mamma.
Pappa är pappa.
Vårdpersonal är vårdpersonal.
Våren är vad våren är.
Den är kommen,
och jag ser den.
Trots allt.
Kristina
24 februari 2014 09:29
Jag har också reflekterat över hur vi föräldrar blivit vårdbiträden anställda av sjukhuset men avlönade av Försäkringskassan. Det är bra att vi får vara där - hur hade det varit om det var som förr, besökstid max en timme/dag? - men också en stor och bitvis väldigt onödig påfrestning som ingen förstår utom vi som varit med om den. Kram till dig från en annan cancermamma!
Cecilia
24 februari 2014 13:54
Jag skulle absolut inte vilja ha det som förr när man inte var delaktig. Men har man en 2-3 åring som behandlas vill man ge trygghet inte vara en del av allt det otrygga. Jag vill vara ett stöd åt min dotter i hennes kamp inte en del av dom som "gör henne illa".
För det är så hon ser det, hon är inte så gammal att hon förstår skillnaden.
Kram!
