Har känt mig lite off från cancerns grepp ett tag.
Skönt.
Men skrämmande.
Jag vill inget hellre än att finna ro i en helt vanlig vardag igen.
Men vad är en vanlig vardag?
Jag vill inte glömma hotet vi lever under.
Jag vill inte att det bisarra ska vara normalt.
Men ändå.
Jag vill glömma, utan att förlora insikten.
Allvaret.
Elin har fortfarande cancer.
Jag är fortfarande en förälder till ett cancersjukt barn.
Jag lever i en vardag som är främmande och skrämmande för de flesta.
Men vi lever.
Varje dag.
Men jag är rädd att gränsen för vad som är allvar för alltid flyttats ur mitt fokus.
För en del lever vi i det tyngsta av livets allvar.
Så ser inte jag det.
Elin är pigg i det sjuka.
Elin är trotsig i det sjuka.
Elin är frisk i det sjuka.
Idag.
I morgon kan vi stå inför något helt annat.
Därför ignorerar jag ibland greppet som vår oinbjudna gäst håller om vår familj.
Jag förnekar det inte.
Jag väljer bara att inte låta greppet skava på våra liv.

Men.
Nu har dagarna på 64'an passerat.
För den här gången.
Högdos.
Näst sista.
Var vi inte här precis?
8 veckor går fort.
Några dagar på sjukan skriver CANCER på våra näthinnor igen.
Nya ansikten.
Nya barn på avdelningen.
Jämt flöde.
Vart landar kräftans sikte nästa gång?
När ska människan stå obesegrad i kampen mot cancern?

Juni, juli blir tuffa för vår prinsessa.
Inget snällt block vi har framför oss.
Men hon klarade ett likadant block förra sommaren.
Hon klarar det igen.

Nu är vi hemma igen.
I vår helt ovanliga vardag.
En helt vanlig fredag.

I min egen säng.
Lyxliv när det är som bäst.

 

Karin

14 februari 2014 22:56

Snart blir lyxlivet till det normala. Skillnaden är bara att vi då är såååå mycket bättre på att leva.

Cecilia

15 februari 2014 08:20

Längtar efter vår form av lyxliv. :) Alla borde se världen med våra ögon för en dag eller två. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...