Leva med Leukemi

Direktlänk till inlägg 26 november 2013

Rätten att känna.

Kommentera
Av Cecilia - 26 november 2013 21:23

Elins värden spökar.

Upp som en sol och ner som en pannkaka.
En del av dom går upp igen, något annat dalar.
Ingen logik alls.
Läkarna är lugna.
Vi imiterar.
Vi är inte så bra på det.
Att imitera.
Vi försöker lita på det som sägs.
Låtsas att vi har läkarnas lugn när vi försöker lugna varandra.
”Dom sa ju det var ok.”
Men oron finns där.
Det är bara graden av orons närvaro som varierar.
 
Elin har alltid varit låg i sina värden.
Det oroar oss.
En annan mamma berättar att hennes barn alltid ligger högt.
Det oroar henne.
Ändå vet ingen av oss vad som är ”normalt”.
Man bara oroar sig.
 
När Elin insjuknade funderade jag ofta på om jag reagerade onormalt. 
Var det ok att tänka på Elins begravning?
För tro mig… dom tankarna fanns.
Dom finns.
Vad gör jag med mitt liv om det värsta inträffar?
Alla Elins saker… 
Jag trodde jag var sjuk i huvudet, på riktigt, när svarta tankar flög genom mitt huvud.
Inte bara flyktigt.
Dom kunde befinna sig i mitt huvud i flera dagar.
Dom rotade sig.
Byggde sanningar av luft.
Jag fick med mentalt våld mota bort demonerna som om och om igen begravde min dotter.
Elin ska klara sig!
Hon ska vinna över cancern, i slaget om livet.
Det är det jag tror på.
Det är det enda rätta.
Men demonerna finns kvar.
Jag vet nu att det är normalt.
Men i startgroparna sökte jag med ljus och lykta över någon som kunde säga att det var ok att tänka så.
Därför berättar jag.
Därför skriver jag.
Kanske någon annan i djup kris söker svaren jag hade behövt höra.
 
När Elins värden inte följer sin egen väg.
När dom sticker iväg som nu.
Då växer demonerna, kliver ur skuggorna.
Jag låter dom numera ta plats.
Låter dom slita mitt inre i bitar.
En liten stund.
Sen tar jag i med full kraft och slår tillbaks.
Mer stärkt än någonsin vet jag, Elin vinner.
Är inte läkaren oroad.
Då måste jag våga ha tillit.
Lite i alla fall.
 
Högt, lågt. Trött, pigg.
Äter, äter inte.
Allt oroar.
Det är helt ok.
Så får det vara.
 
För det är så det är.
 
 
 
 
 
Allmänt
Dela
 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Tack försäkringskassan!

Kommentarer (1)
Av Cecilia - 13 juni 2016 11:48

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Strax under ytan.

Kommentarer (1)
Av Cecilia - 10 april 2016 11:04

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den lilla, lilla rösten.

Kommentarer (1)
Av Cecilia - 27 december 2015 11:59

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

Femte födelsedagen.

Kommentarer (0)
Av Cecilia - 17 december 2015 07:03

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

Bokningsbekräftelse. Bekräfta livet.

Kommentarer (0)
Av Cecilia - 14 december 2015 19:47


I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...

Ovido - Quiz & Flashcards