Tacksamhet.

De senaste månaderna har jag genom förtvivlan fyllts med en enorm tacksamhet.

Jag har inte en aning om hur jag någonsin ska kunna återgälda allt som gjorts för oss.

Läkaren vi mötte den där natten på barnakuten. Jag minns inte ens hennes namn. En dag ska jag ta reda på vad hon heter. Nästa gång jag möter henne på sjukan ska jag fånga henne.

Berätta.

Låta henne veta. 

Jag är tacksam för det jobb hon gjorde.

Onkologen, barnsjuksköterskan och barnsköterskan som mötte oss när hissdörrarna för första gången öppnade sig på avdelning 64. Där stod dom. Med varm hand, en otrolig kompetens och en trygghet i allt det otrygga fångade dom upp oss när våra liv var slagna i spillror. Dom reparerade inget. Dom gav oss redskap och kunskap. Dom rustade oss för ett liv i cancerns våld.

Jag är oerhört tacksam för att jag mötte just dessa 3 människor.

Just då. Just där.

Kollegan jag ringde den där lördagen. Eller var det söndagen? Helén, det var förmodligen ett märkligt samtal du fick ta emot. Jag svamlade på om leukemi, provtagningar, cancer, sjukhus... och öppning på måndag. Jag hade inte en aning om hur jag skulle lösa att jag hade en öppning på mitt jobb på måndagen. Jag måste ju ta emot barnen, förskolan kan ju inte vara stängd. Jag förstod att det inte var möjligt för mig att infinna mig på plats men min trasiga själ kunde inte räkna ut hur jag skulle lösa det. Du tog bördan från mig. Utan att blinka. 

Tack Helén, du anar inte tacksamheten jag känner för det än idag.

Jag kommer aldrig glömma det.

Samtalen och gåvorna som kom från alla möjliga och omöjliga håll. Dom fick oss att förstå att vi fortfarande var en del av livet utanför sjukan.

Utanför cancerns grepp.

Människor jag inte mött sen mellanstadiet, sen högstadiet. Gymnasiet... Människor jag mest mött för att vi hade gemensamma vänner. 

Så mycket stöd.

Ni alla, ingen nämnd ingen glömd, lyfte oss och Elin genom det tyngsta vi mött.

Det är tacksamhet på fler nivåer än ni kan ana.

Sverige, tack för att jag, min dotter, min familj är medborgare just här. I ett annat land hade Elins diagnos varit en dödsdom. I Sverige har hon, och så många andra barn, en chans att vinna. En möjlighet.

Familjen, vi hade inte kommit en meter utan er närvaro.

Mina föräldrar. Klipporna vi förankrat oss vid.

Faster Åsa, tillsammans med mina föräldrar har ni varit Elins kamrater och bästisar när inga jämngamla kunnat leka och busa. Min egen faster, moster, kusiner, faddrar... Kärlek och tacksamhet!

Alltid.

Facebook. Hatad. Ful att gilla. Förbjudet att ha nytta av.

Här finns en tacksamhet jag tror många borde fundera på. Här har vi jämlikar, här knyter man kontakter.

Ett ställe där vi kan få svar på frågor ingen specialist kan svara på. Svar från föräldrar som lever med 64'an som bas. En aldrig sinande källa av kunskap om hur verkligheten ser ut, ingen hörsägen, ren livserfarenhet.

Det är jag tacksam för. Den rena sanningen. Den ibland hårda verkligheten som är våra liv, utan censur och försköning.

Trodde aldrig jag skulle känna tacksamhet för social media.

Men det gör jag.

Elins förskolepersonal. Det är änglar. Dom bryr sig. Dom kämpar för att Elin ska känna sig som en i gruppen trots sin nästan totala frånvaro. Dom hittar vägar och lösningar. Elins kamrater har inte glömt henne. Barnen känner henne vid namn när dom möts. Det mina vänner, det är en obeskrivlig tacksamhet!

Jag blir ibland ledsen över att människor inte kan se hur mycket dom egentligen har att vara tacksamma för.

En sista tanke vill jag skänka Barncancerfonden.

Utan dom hade vi inte befunnit oss där vi är idag. Dödligheten hade varit högre.

Chanserna att klara sig hade varit minimala.

Men det finns mer.

Det handlar inte bara om forskningen. Bcf har insatser på alla nivåer i barncancerns värld.

Forskning, familjen, syskon, sprida kunskap. 

www.barncancerfonden.se/18384/

Elins insamling.

Alla bäckar små.

Det här är inget avslut, det är bara början på en ny tid med både gammalt och nytt att vara tacksam för. Men att ha mött all den värme vi mött är överväldigande och man vet inte alltid hur man ska visa att man uppskattar det. 

Här har ni mitt första försök...

Tacksamhet.

Glöm inte vara tacksamma!

 

Anna

20 november 2013 23:14

Tack för du delar med dig av er vardag. Jag tänker på er ofta. Vägen är inte spikrak men ni kommer fram tids nog till målet. Den dagen då ni går ut genom dörrarna för att bara åka hem.
Den dagen är magisk. Jag lovar!

http://www.iannasskafferi.se

Cecilia

20 november 2013 23:38

Tack!

 

Karin

21 november 2013 06:13

Jag är också så glad över att du förmedlar ut precis det som vi alla upplever och känner som är eller har varit på avd 64. Vi känner alla så lika men du har en sådan gripande förmåga att fånga ord och placera dom rätt. Du gör det enkelt men med oerhörd kraft. Tack!! Vi ses/ hörs

Cecilia

21 november 2013 13:42

Tack!! ??

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...