En vanlig, inledande, konversation, på 64'an kan låta ungefär såhär:

A) -Vad är ni här för?

B) -Jo, XXX har leukemi. Fick diagnosen för 2 månader sen. Ni då?

A) -Samma här, men OOO har behandlats i lite mer än 1 år. Har XXX några syskon?

B) -Nej.

A) -OOO har 2 syskon hemma så man har konstant dåligt samvete.

Till en början var jag förvånad över att syskonfrågan var så vanlig. Sen förstod jag.

Sen förstod jag inte.

Där stannade jag.

Någonstans på vägen förändrades mitt svar från "Nej" till "Nej, men det är på både gott och ont".

På något sätt var vi, med bara ett barn, dom som var de lyckliga i sammanhanget.

Vi kunde ju ägna oss åt vår dotter. 

Inga träningar med syskon, läxläsningar, föräldramöten. Bara Elin.

Inga dåliga samveten. Slippa slitas mellan friska syskon och den sjuka i skaran.

Lyckliga vi.

Hur känns det då att spendera ett dygn hemma? 

Ensam.

Med en inlagd dotter.

Det är inte ett eller flera syskon som driver oss till att lämna sjukan.

Det är ting och normer.

Ting. Saker. Ett hem som måste skötas. Soptunnor som ska tömmas.

Meningslösa saker i jämförelse.

Normen.

En förälder i taget på sjukan. Ingen regel dagtid.

Men en norm.

Finns inget konkret, inget av direkt värde som väntar på mig när jag kommer hem.

Bara ångesten av att ha lämnat min dotter på sjukan. För att åka hem och plocka ur diskmaskinen.

Det dåliga samvetet.

Det som föräldrar till drabbade med syskon nämner, det dåliga samvetet hade jag gärna tagit.

Ett dåligt samvete för att man lämnar ett barn för att ta hand om ett eller flera syskon.

Det är ok. Det är det primära i oss som driver oss. Ta hand om de våra.

Men när normen säger emot det primära.

Finns inga syskon som distraherar, som behöver min uppmärksamhet.

Bara tomhet.

Den tomheten är obeskrivlig.

Den ångesten är smärtsam.

Den tanken måste lyftas.

Föräldrar med bara ett barn, fångade i en objuden gästs famn. Cancerns.

Vi är inte de lyckliga.

Vi är de tomma.

Tomhet född ur ett dåligt samvete.

Problematiken kommer i många skepnader.

Ingen av dom har en lätt lösning.

Den ömsesidiga respekten av varandras hinder,

den är ett måste.

Tillhör man avdelning 64 i Lund, då är livet aldrig enkelt.

Bara mindre krångligt.

Ibland.

Men alltid smärtsamt i varierande grad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...