Direktlänk till inlägg 11 november 2013
"Min stackars unge, min mörkrädda,
som mött andarna av annat slag,
som alltid mellan de vitklädda
skymtar andra med onda drag,
nu vill jag sjunga dig milda sånger,
från skrämsel löser de och tvång och kramp.
De ber inte om de ondas ånger.
De ber inte om de godas kamp.
Se du skall veta, att allt levande
djupt inne är av samma slag.
Som träd och örter kan det växa trevande -
dras uppåt av sin egen lag.
Och träd kan fällas och blommor bräckas
och grenar tvina med förstörd kraft,
men drömmen gömmer sig - och vill väckas -
i var levande droppe saft."
En dikt. 1000 skepnader.
Läste den som 14-åring.
Som 20-åring.
Läste den idag och många gånger där emellan.
Den har alltid berättat något för mig.
Betydelsen har förändrats, kraften den berört på har varierat.
Men aldrig trodde jag att jag skulle läsa den med en sådan närhet till kampen om livet.
Aldrig.
Men jag läser styrka.
Jag får kraft.
Ord är mitt vapen mot sprängningarna i mitt bröst.
Ord är bandage om min sargade själ.
Ord.
Läker inget.
Lindrar.
Ord är min tröst.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn. Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...
Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser. Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig. Det händer, att vågorna sköljer över dig. Det ...
Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet. ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.” Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte. Men den finns där...
2010. 17 december. Kl 07.28 Då föddes du. Du starka. Du vackra. Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan. ...