Just nu är det tungt.

Jag vet egentligen inte varför.

Högdosen förra veckan gick enligt planen.

Sövningen med behandling i ryggmärgen gick också bra.

Ändå snurrar det.

Elin mår ok.

Hon är sliten.

Kämpar på som alltid.

Effekten av HDM-behandlingen har kickat in.

Magen värker och ingen mat smakar som hon förväntar sig.

Huden blossar på sina ställen.

Men hon mår ok i det dåliga.

Jag borde vara nöjd med det.

Jag är nöjd med det.

Glad. Lättad.

Men ändå tyngd.

Jag sneglar åt alla håll när jag möter "dom som är som oss".

Föräldrar till barn med cancer.

När jag möter dom ser jag styrka.

Det är inte det som möter mig i spegeln.

Jag ser tomhet.

En del ser det som att det finns en mening med allt som sker.

Jag vill också se det.

Ibland gör jag det.

Men inte just nu.

Om det finns en mening med att min dotter ska igenom det här...

Om det finns en mening med att jag som mamma ska se min dotter plågas och våndas...

Då är jag rejält vilse.

Jag har verkligen tappat bort mig bland meningarna med livet.

Jag vill ha styrkan att se meningen med att bli knockad mitt i det ljuva.

På riktigt.

Elin har åkt på att ta medicin varje morgon och kväll, förmodligen behandlingstiden ut.

Förhoppningsvis kortare tid än så.

Hon är mer infektionskänslig "än genomsnittet".

Mer medicin.

Mer bråk.

Mer vånda.

Just när man ser en ljusglimt dras rullgardinen ner igen.

Två tabletter till/dag?

En bagatell.

För den oinvigde.

En del dagar betyder det att det kommer vara 7 tabletter som ska sväljas.

Med tvång.

Krossade.

Ingen delikatess direkt.

Trodde aldrig jag skulle sakna att bara få 10 dagar med Kåvepenin till mitt barn.

Om man vetat vad som väntade...

Vetskapen om att vi ska skrivas in på sjukan på Elins 3-års dag äter upp mig.

Om allt följer planen blir det så.

Tänk om vi vetat det för 3 år sedan.

När vi för första gången, den där morgonen, mötte vårt alldeles egna mirakel.

10 fingrar, 10 tår.

Perfekt.

3 år senare.

Fortfarande perfekt, i sitt livs fight.

Man vet inte vad som väntar.

Just nu är jag mörk i sinnet.

Det får vara så.

Det kommer lätta.

Jag vet, kan det bli värre är det bra.

Det lever jag efter.

Även när det är mörkt.

För mörkt är det.

Just nu.

 

Karin

31 oktober 2013 11:54

Det blir bra och viiii ser att du har styrkan som vi andra tycker oss sakna. Det går ju enligt plan så brukar jag tänka. Kram. Jag finns om du vill prata lite.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...