En bild kan säga mer än tusen ord.
Sägs det.
En bild, ett foto av Elin säger mycket.
Ändå inget.
När jag tittar på foto av Elin ser jag min dotter. Den vackra, söta. Den starka. Jag ser buset i blicken, det blyga leendet. Jag ser min lilla tjej.

Jag ser även det som andra ser.
Kortisonsvullna kinder.
Det kala, lilla huvudet.
Orättvisan.
Det råa, främmande.
Det skrämmande.
Cancern.

Jag kan höra tankarna, som en lättnadens suck pyser det ut ur det omedvetna. "Tack och lov att mitt/mina barn är friska, att det inte drabbade oss!"

Så tänkte jag också en gång.
Ett barn i rullstol kunde väcka rädslan i mig. "Måtte Elin aldrig hamna i rullstol!"
Ett barn med glasögon. "Fy vad jobbigt för barnet, hoppas Elin slipper glasögon iaf tills hon härjat färdigt, växt till sig."
Ett haltande barn. "Stackars liten. Skönt att Elin inte har problem med ben och rygg."
Jag såg inte alternativet. Vad gör ett liv i rullstol om man har livet?
Vad gör det om man bär glasögon om det är världen man får se?
Vad gör det om man haltar om man på egna ben, för egen maskin, kan ta sig till sitt mål. Kanske inte lika fort som andra, men lika långt.
Jag såg inte.

Är alternativet döden så blir valet enkelt.
Perspektivet flyttas, rubbas.
Förändras.

Idag ser jag människan. Inte rullstolen.
Jag ser Elin. Inte cancern.
Jag önskar att världen kunde se på henne med mina ögon.
För en stund.
Se förbi hennes bleka kinder.
Se flickan.
Det som är friskt.
Det trotsiga.
Utvecklingen.

Men jag förstår. Skuggan som följer henne tar över.
Kräver och begär full uppmärksamhet.
Med sin storlek, sitt mörker, med hopplösheten och vanmakten som den sprider, tar den över.
Det är upp till beskådaren att flytta fokus.
Man väljer vad man vill se.
Cancern?
Eller Elin...

 

Sambo

6 oktober 2013 22:49

Älskar dig

 

Cicci

6 oktober 2013 23:18

♡♡♡

 

Camilla J Kron

7 oktober 2013 11:01

Varje gång jag läser vad du har skrivit blir jag tårögd. Du skriver så fruktansvärt fint.
Man stannar upp o tänker.
Jag tänker på Elin (och dig o din sambo) väldigt ofta.
Och hur orättvis världen är.
❤❤

Cecilia

7 oktober 2013 18:41

Tack! Vi uppskattar varenda tanke som går till vår dotter. Att skriva av sig är terapi i en tillvaro där vi inte alltid kan, vill eller bör säga det vi tänker och känner. :0)

 

tuvessonewa

18 mars 2014 22:22

Var gång jag ser er Elin så ser jag Theo. För mer än tio år sedan gick han igenom samma som hon. Idag är han som vilken tonåring som helst. Hans föräldrar har återhämtat sig. Han har en sex år yngre lillebror. Jag gör kanske det för han var i samma ålder som Elin. Jag ser henne där han är nu något annat finns inte. Kramar i massor och stycka till er alla

Cecilia

20 mars 2014 08:26

Det är många som gått den här vägen före oss och det ger hopp när man hör om dom som det gått väl för. På sjukhuset hör man bara talas om återfallen och dom som inte klarat sin kamp. Tack!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...