Ibland står frustrationen mig upp i halsen.
Frustrationen över att inte, på något sätt, kunna påverka min dotters chanser.
Jag, vi, kan se till att hon får den vård och omsorg hon behöver. Vi gör allt för att hon ska veta att hon är älskad, för att hon ska ha en tillvaro som leder henne, utmanar, stärker och lyfter henne över och förbi allt hon måste utstå.
Men sen då? Frustrationen river i mig.
Ge mig något konkret!
"Cecilia, töm haven på salt och räkna planetens alla sandkorn. När det är gjort blir din dotter frisk. För alltid."
Jag hade genomfört det. Fråga mig inte hur. Jag hade inte lämnat uppgiften olöst.
Inget hade kunnat hindra mig från att göra Elin frisk.
Allt för att slippa ovissheten.
Frustrationen.

Sorgen.

Så många människor jag önskar jag aldrig hade behövt möta. Så många ord jag gärna sluppit lära mig. Så mycket smärta i själen jag skulle vilja leva utan.

Jag var aldrig otacksam för den vardag jag levde i så varför var jag den som fick läxan att lära mig se glädjen i att bara vakna, jobba, äta och finnas till? Jag kunde redan den biten av livet.
Säg mig. Vart gick det fel?

När hopplösheten bryter igenom är det som att... som att... slå tån i något hårt. Få en knytnäve i magen. Sparka sig själv på ankeln med en trätoffel. Bli petad i ögat. Få grus i ögonen. I munnen. Att behöva kräkas utan att kunna. Som att bita sig i tungan. Få sprit i ett öppet sår.
Samtidigt.

Att höra Elin säga "Jag älskar dig!". Att höra henne ropa på oss. Att se henne leka. Att se henne utvecklas. Att se henne glädjas. Det får hopplösheten att återvända till sin vrå av själen, dit syret sällan når. Man blir hoppfull. Man får en framtidstro igen.

Men frustrationen, den ger sig sällan.
Ibland står den mig upp i halsen. Som idag.
Men oftast, är den en drivkraft.

Att vilja mer. Bättre.
Bana väg, bredda vägen.
Sopa undan hinder.
Bära när trötta ben inte längre orkar, bära tills orken återvänder.

Frustrationen hjälper mig att vända ansiktet mot cancern samtidigt som jag lyfter armen högt med knuten näve. Frustrationen driver mig att resa långfingret och säga "Fuck cancer!"
Högt.
Klart.
Tydligt.

 

Karin Ahlstrand

27 september 2013 23:00

Älskar dina ord och ditt sätt att låta alla oss drabbade bli hörda.

Cecilia

28 september 2013 07:28

Tack Karin! Det värmer att höra!

 

Emma B

28 september 2013 08:31

FUCK CANCER!!

 

En pappa till Lill E

28 september 2013 20:24

Underbara sambo !! Tack för att du finns i mitt och Elins liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...