Elin.
Fasters lilla tappra kämpe.
Det har fallit sig så att Söndagar blivit vår date-dag. Då svischar jag hem till bror & company och har lite egentid med Elin. Hon får bestämma, hon styr och ställer med järnhand, men det får hon så gärna. Vår tid är så kort, hon är lilltjejen just nu, en tid som aldrig kommer tillbaka. Jag låter henne sitta på piedestalen och ramlar hon ner så tar jag emot henne. Hon har en styrka och ett mod som är beundransvärt. Så pass att när andra i min omgivning gnäller för att de har lite feber, mår illa eller nåt annat trivialt kan jag inte riktigt ta det på allvar. Vad har du lixom, att gå genom? Fel, jo, alla är ju sig själv närmst.
Tankarna på orättvisor har varit många sedan bror ringde den där vinterkvällen och berättade att Elin hade leukemi. Jag har spottat och svurit på det som kallas Gud. Gud?? Var är h*n att sitta där och lotta ut dessa nitlotter? Till vilken rim och reson? Man får inte mer än man klarar av, är en annan klyscha. Till vilken vettig anledning då? Ge en tvååring cancer? Why? Nä, min tro på Gud är borta. Långt innan Elin drabbades av detta.
Min bror frågade när han berättade om Elin diagnos: Är du med mig?
Klart jag är med dig. Inte för att jag måste eller för att jag borde. Utan för att jag vill. Jag vill vara en del av Elins liv, jag vill vara en stolt faster. Jag vill att Elin och jag ska ha en kontakt. Elin ska veta var hon har mig. Hon ska lita på mig. Har jag sagt ja, så är det ja.
Hon är fin, ett charmtroll som lindar mig 32 varv och lite till runt fingret. Hennes ögon är stora, blå och alldeles outgrundliga. Ibland tittar hon på mig, stannar upp. Jag undrar vad hon tänker då? Andra gånger stryker hon sina små fingrar min kind. Precis som att det är hon som tröstar mig. Inte vara ledsen, Åsa. Inte gråta. En minut senare lägger hon upp ett gapflapp eller ett tösafnitter och så var det ögonblicket borta.
Jag är inte alltid där, vardagen pockar på och allt kräver och tar tid. Tid med Elin som tyvärr får offras. Å andra sidan, jag vill våra möten ska vara speciella, inte vardagstjat och rutin. Så det är kanske rätt ok ändå, även om jag naggas av ett samvete att nu har det nog gått för många dagar sedan vi sågs.
Men hon är alltid i mina tankar. Bror & svägerska med. Alltid.
Jag ser framåt. En dag är Elin frisk, jag betvivlar inget annat. Kan inte tro något annat. För rider man ut stormarna, tar kampen, smärtan och ilskan på det vis Elin gör, så kan man inget annat än segra. Hon är en krigarprinsessa.
Jag ser framåt med tillförsikt. Jag hoppas Elins föräldrar orkar vara starka & tuffa. Orkar? De har inget val. Jag hoppas Elin orkar. För vi har så många stunder framför oss. Vi har så mycket som ska göras. Det finns filmer på bio som ska ses, busfabriker som ska avklaras, födelsedagar som ska firas, julklappar som ska öppnas. Semesterdagar som ska fyllas med sol & bad. Tjejdagar på stan som ska göras. Fikor som ska intas. Massor av grejer!
Elin, fasters fisengrisen.
Åsa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...