Direktlänk till inlägg 23 september 2013
"Tjohoo! Wiiiii! Fortare! Tjohoo! Tjohoo!"
Så låter det om oss när vi cyklar till vårdcentralen. Elin älskar att åka cykel och lyser upp som den lilla stjärna hon är!
Hon är inte alltid trött, ledsen och fylld av smärtor. Mestadels av tiden är hon pigg, inte som andra jämnåriga, men pigg för sin situation.
Så pigg som man kan vara i en pågående leukemi behandling.
Det är då vi tankar ork. Tillåter oss andas. Vi ler och skrattar åt vår tokfia till dotter.
Taggarna i själen ignoreras.
För en stund är vi bara en familj på cykeltur.
Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv. Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn. Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...
Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser. Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig. Det händer, att vågorna sköljer över dig. Det ...
Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet. ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.” Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte. Men den finns där...
2010. 17 december. Kl 07.28 Då föddes du. Du starka. Du vackra. Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan. ...