I mer än ett halvår har vi mött föräldrar som vet.
Förstår.
Känner vår värld. Förstår den.
Vi möter dom i korridorerna, i matsalen. Dom är våra grannar. Våra likar. På avdelning 64 finns inga vi och dom. Det är vi. Alla. I kampen.
Det är enskilda individer som strider. Våra barn. Ingens väg är den andra lik.
Men vi är enade under förtvivlan, sorgen, hoppet och förståelsen.

Igår var vi på föräldramöte på Elins förskola. Världen som tillhör hennes friska jag. Elin har världens mest kärleksfulla avdelning att komma "hem" till när möjligheten finns. Hennes pedagoger har gjort allt i sin makt för att förstå hennes situation. Dom har visat Elin och oss föräldrar att Elin är viktig. Hon är en del av gemenskapen på avdelningen Pingvinen trots att hon sällan är där. Hon är inte bortglömd.

Det har börjat många nya barn på Elins avdelning den här terminen. Föräldrar och barn som aldrig mött Elin, som inte fått informationen om Elins kamp. Vi fick frågan om vi själv ville berätta på mötet. Varför inte? Skulle bara kännas konstigt att höra andra informera om vår dotter.
När det var dags att ta till orda slog det mig. Framför mig satt en skara föräldrar. Föräldrar till friska barn. Orden stockade sig i halsen på mig. Men jag lyckades berätta.
Det var tufft.
Det kändes.
Det rev av en bit av skorpan på det djupa sår som alltid hotar med att börja blöda hejdlöst igen.
Föräldrar till friska barn.
Det är mitt yrke. Jag har mött dom år efter år. Så vardagligt.
Plötsligt främmande.

Jag tog mig igenom det. Jag kommer ta mig igenom mer.
Och lite till.
Kan Elin, då kan jag.

Bannemej!

 

Syster

5 september 2013 21:58

Tänker på dig/er ❤❤❤

Cecilia

7 september 2013 04:05

Tack syster!

 

Sandra (renen)

6 september 2013 12:36

Cecilia, jag kan inte sätta mig in i vad din familj går igenom eller vilka krafter ni får uthärda dag efter dag men jag vill bara säga att jag tänker på er. Dina ord och ditt sätt att berätta här i bloggen är otroligt gripande och vackert på något sätt fast ändå så otroligt sorgligt. Elin blir levande och värdefull i din berättelse. Jag hoppas ni fortsätter hitta styrkan att leva varje dag med så mycket kärlek och liv!!! Många kramar!!

Cecilia

6 september 2013 13:45

Tack fina Sandra! Hälsa alla att jag saknar er!
Kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Mig själv. Min familj. Mina barn. Mitt liv.   Jag gör vad jag kan för att hålla ihop. Trots ständig oro. Trots ständigt sjuka barn.   Jag gör vad jag kan. När jag är på jobb andas jag. Jag lever. ...

Tänk dig livet, som ett öppet hav. Alla följer vågorna. Strömmarna. Alla har flytväst. Med nackstöd. En del har tom blivit tilldelade luftmadrasser.   Vågorna vaggar dig. Vattnet bär dig.   Det händer,  att vågorna sköljer över dig. Det ...

Den där lilla, lilla rösten. Den som ibland hörs inne i huvudet.   ”Stäng takfönstret, det kan bli regn även om det är sol just nu.”   Antingen lyssnar man. Eller inte. Ibland borde man lyssnat. Ibland inte.   Men den finns där...

2010. 17 december. Kl 07.28   Då föddes du. Du starka. Du vackra.   Du visade tidigt att din vilja var av stål. 1 vecka gammal lyfte du på huvudet. "Hade det inte hänt här hade jag knappt trott på det!", sa BVC-sköterskan.   ...

I december 2012 anmälde jag Elin till en danskurs. Start var den 10/2 2013. Hon älskade att dansa. Hon älskade musik. Hon längtade efter att få börja på sin dans.   Den 9/2 2013 ändrades dom planerna. Brutalt.   Idag, 3 år senare, h...